Tvätt och Botemedlet.
Tvättdagen är alltid den kallaste dagen. Detta jämmerliga vädrande, både av den inomhusliga rumstiden och täcke kuddar. Det är alltid den kallaste dagen. Överkroppen barad och mjukisbyxorna på, pannan svettig av det ivriga dammsugandet av dom fyra kvadratmeter som är mitt rum.
Lyssna på långa konstiga låtar av The Cure och hoppas på att dagen ska bära med sig nåt alldeles alldeles extra. Göra konstiga handrörelser men vad vet du om det, det är bara en känsla jag har. Kanske påminner det mig om tvättdagarna i mitt första hem, eller kanske om den där tjejen, vad hon nu hette.
Drömde om kulssprutsmassaker i Kenya, drömde om att hångla med ett läppstiftsmålat ex. Drömde om att ha hockeybyxor på thaiboxningen, drömde att jag berättade om min andra dröm och trodde det var verklighet. Vaknade, somnade, drömde igen.
Och tjejen med tvättiden innan min var inte riktigt klar, hon log och bad om ursäkt. Jag sa att det inte gjorde nåt för jag hade ingen brådska, men efteråt kände jag att jag borde varit ännu trevligare, denna maniska drivkraft att berätta för alla främlingar jag möter att jag älskar dom vad dom än gjort. Kanske är det vad jag vill höra? Kanske är det vad jag försöker säga till mig själv?
Tvättdagen är alltid den kallaste dagen. Dagens första snus har ännu inte landat i min mun och kanske är det sant att Disintregation är världens bästa skiva! Dudu du dududu dududud duuuuuuuuuuuu dududduduududududududuuuuu!
