vadvillvincent.blogg.se

Av någon anledning hamnade jag på min youtubekanal och började titta igenom alla små filmer jag gjort. Blev faktiskt riktigt imponerad av mig själv. Det var ju nästan ett år sen jag gjorde dom flesta så hade glömt bort en del. Men tyckte dom var fina och bra och konstiga och lustiga och allt möjligt. Egna, på ett bra sätt.

 

Skrattade till och med rakt ut ett par gånger. Kanske är det lite osexigt (eller vad man nu ska använda för konstigt uttryck) att berömma sig själv, men vad gör väl det. Det kändes bra bara, som att jag faktiskt gjort något av värde. Kan känna likadant när jag går tillbaka och läser det jag skrivit. 

 

På ett sätt kan jag inte riktigt ta åt mig äran. Eller det är inte en personlig känsla av stolthet, på det viset. Mer bara att jag tycker det är bra saker och är glad över att dom finns. Som jag nämnt tidigare vet jag knappt själv hur det går till. Jag är blott ett redskap i herrens händer! Nä men nåt sånt. Jag kan inte riktigt rå för att jag håller på med allt sånt här, skriva och göra filmer eller vad det nu kan vara. Det bara händer, och jag låter det hända, och det känns enkelt och bra, även om det ligger mycket arbete bakom.

 

Det är sånt här jag vill göra i mitt liv. Kanske kommer jag aldrig kunna försörja mig på det, men jag tror inte det gör så mycket. Bara jag kan få ha någonstans att bo och lite mat till pengar så räcker det nog för mig. Ärligt talat kan jag ibland känna att en del av det jag gjort är riktigt bra, att det förtjänas att uppmärksammas. Men det gör det ju också. 

 

Nu för tiden får jag nästan mer beröm än jag kan ta in. Både av nära och kära och lite mer ytligt bekanta. Ibland till och med av människor jag aldrig träffat förr. Så visst drömmer jag ibland om att sitta i nån tv-soffa och berätta ingående om skrivarprocessen och hur jag känner inför det jag gör. Vara med i Vi Läser och kanske skriva en bok, se den stå där i bokhandeln, en framsida med mitt namn på. Jättefint.

 

Men det är inget måste. Och kanske borde man inte se framgång i hur många, utan i hur mycket. Alltså se till hur djupt man kan beröra någon, istället för hur många man kan beröra, ytligt eller djupt. Att få höra att någon läst nåt jag skrivit och faktiskt blivit berörd, ja det är nog det bästa som finns. Det känns bara otroligt, overkligt. 

 

Även om ingen hade uppmärksammat eller läst det jag skriver hade jag nog skrivit ändå. Så som jag gjorde i många år, då det bara var min lilla hemlighet. Men att folk faktiskt vill läsa är, jag vet inte ens vad jag ska säga, det är bara stort. 

 

Så jag har många drömmar kvar och det hade ju varit fett om dom slog in. Men jag är redan nu glad att jag gjort något i mitt liv som jag är stolt över. Som känns genuint och viktigt. Det är det enda jag vill egentligen. Allt annat är detaljer. Det är en bra grej att få göra nåt som känns ordentligt och dessutom få omvärldens medtycke.

 

Ja, det var nog det jag ville säga. Ska snart se nya Star Wars-filmen på bio, och sen är det julafton. Ännu ett år. Jag ser fram emot ett till. Tänker på vad den gamle amfetaminmissbrukaren sa angående sitt nyktra liv när jag intervjuade honom: "Det är sol varje dag va". Det är så det känns, sol varje dag.