vadvillvincent.blogg.se

Spenderade den sista droppen fredagskväll med att läsa igenom gamla utkast. Alltså inlägg jag skrivit men aldrig publicerat. Mycket bra, ärligt talat. Men som vanligt är det som är riktigt bra lite för nära inpå för att publiceras. Men texterna känns inte lika brännheta som när jag skrev dom. Kanske om ett halvår eller så, att jag kan släppa iväg dom. Som vi alla vet är det ju lite lättare att berätta om jobbiga saker som hänt än om jobbiga saker som pågår just nu.

 

Fick också en lös fundering om att sätta ihop dom till en bok, på något sätt känns det lite mer okej att blöda ut i en bok än på en blogg. Vem vet varför. Men ja, mest en lös fundering. Det får ta form och bli till i den takt det vill, som allt annat i mitt liv. Sådana saker går inte att krysta fram.

 

Men den här texten hittade jag i alla fall. Vet inte varför jag höll den för mig själv från början. Nåväl, nog med försnack.

 

 

 

Sömnlöshet, konstigt. Jag vaknar med enorm huvudvärk efter cigaretterna jag kedjerökte igår. Funderar på att strunta i fiskedagen, men det gör jag inte. Så jag fiskar hela dagen och allting är underbart. Jag kommer hem och äter min abborre, sätter mig på balkongen och röker en cigarett, utan att ställa in tallriken i köket, och känner hur hela kroppen vaggas in i en bädd av bomull. Vilken perfekt dag, tänker jag, och uppskattar mitt liv som man bara gör när man får vara ensam med sitt lugn. Jag lägger mig på soffan och lyssnar på Lou Reed sjunga Perfect Day och låter min sömnbristade kropp bli omsluten av sömn.

 

Sen går det en minut, eller 20, men syrran kommer hem och jag vaknar. Jag vill fortsätta sova! Skyndar mig in till sängen för att inte låta sömnen undfly mina trötta händer. Men det är för sent, jag ligger still i sängen men kan inte somna. Börjar vrida mig, fram och tillbaka. Lägger mig på spikmattan och lyssnar på Alan Watts, men sladden glappar och jag blir irriterad. Så stänger jag av allt, låter mörkret dansa över väggarna och fastnar i två skuggestalter som reser sig över rullgardinen. Skräck, lampan tänds. Vad nu?

 

Kroppen är trött, utmattad, men huvudet går på högvarv. Ett litet ljud, en uns av stress som kilar sig in i mitt yrvakna tillstånd och allting är för sent, slaget är förlorat. Jag kan inte sova. Inte somna. Så försöker jag hårdare och hårdare men ju mer jag försöker desto svårare blir det. Hur ofta borde man byta sängkläder? Jag kanske skulle äta en morot men nu när jag äter moroten så hör jag inte podcasten som jag lyssnar på på mobilen, mobilen som jag satt fast mellan kalsongernas resårband och min höft.

 

Sömnlöshet, konstigt. Eller det är ju inte sömnlöshet, utan sömnbrist. Hur somnar man egentligen? Att ligga i sängen och fundera på hur det känns att somna, hur man gör för att somna, försöka iaktta ögonblicket då man släpper taget om sig själv och låter allting flyta iväg inåt, stunden då linjer och konturer suddas ut.

 

Kanske är jag bara gjord för att vara vaken om natten. Kanske är det bara en efterbliven unken och föråldrad luthersk arbetsmoral som fått oss att lovprisa tidig uppgång. Som om klockslaget vid uppstigandet på något sätt har med produktivitet eller värde att göra. Som om det är bättre att gå upp klockan 6 och slå sina barn än att vakna 12 och skriva en bok som förenar ett land.

 

Jag undrar vem som fått mig att tro att jag alltid måste göra något för att vara något. Vems åsikter det är som slår på mig när jag vaknar och inser att klockan är över 10. Vems ord det är som ekar i mitt huvud när jag funderar på att sluta springa. För inte är det mina.

 

Men hur mycket får man fundera här på internet, hur intressant är det egentligen. Den tysta publiken står där med sina dömande ögon. Denna skuggarmé, en fantasins skapelse. Overkliga figurer jag slarvigt skurit ut i trä med människor som mall. Människor vars åsikter och ord jag vet väldigt lite om, men gissar väldigt mycket om, antar väldigt mycket om. Antar, spekulerar.

 

Men allting är redan sagt. Att stå upp och skrika "jag är också värd, jag är också människa!" blir blasé, fjantigt. Att vilja ha någonting sagt är likadant som sömn. Ju mer man försöker desto sämre blir det. Jag önskar konturerna kunde suddas ut och orden förlösas i en mjuk sammanblandning med den omvärld jag ständigt försöker nå. Önskar jag kunde rista i sand och sudda i sten. Önskar sömn kom till mig lika lätt som fördomar och hat. Önskar poetiska vågor om fiskebåtar till havs var tillräckligt för att ro mig i hamn.

 

Önskar mina motiv var klara. Önskar en droppe kärlek drog till sig hopp som en droppe blod drar till sig hajar. Önskar att du som läser detta har mjuka tankar om mig. Önskar jag visste skillnaden mellan att vara modig och sälja sig själv. Önskar jag kunde sova. Önskar strimmorna runt stjärnorna kunde skjuta sig ner på jorden och hålla min hand för jag saknar dig ibland trots att vi inte hunnit lämna varann.