Kaffe är kärlek.
27 feb 2017, 23:25.
Drunknar i alla dagar och minnen. Jag vaknar i tid med förtejpad mun och har gott om tid innan tåget ska gå. Jag dricker mitt kaffe och äter mitt bröd och när allt det det nödvändiga är avklarat och tänderna är borstade låter jag en för mig okänd algoritm slumpa fram en låt att spela, och låten springer och spränger mellan mina utskurna revben.
Och jag åker tåg och det är nåt sorts väder ute och det är ännu så tidigt på dagen att hjärnan och kroppen inte riktigt hunnit samla sig och bygga upp sina försvar så känslorna ligger ännu blottade och råa och jag bär dom som små fågelungar i mitt bröst.
Och det har varit en lång dag och jag har gråtit och sovit och ätit pasta med ost och gjort soppa med grönsaker. Jag har sprungit och stått på händer på huvud och gjort armhävningar trots att jag inte riktigt kan. Och jag har pratat i telefon med människor som delar delar av mitt DNA och jag har suttit i soffan och tittat på mitt rum från en ovanlig vinkel och sett det som på nytt.
Jag har suttit uppgiven i en stol mittemot en präst och pratat om mitt liv och försökt få ordning på en kaotisk värld. Jag har svalt mina ord och krossat mina lögner och jag har vandrat därifrån med ett innerligt ansikte som inte längre vill göra sig till.
Jag har ätit en halv chokladkaka med smaken av mint och jag har sett en vithårig gammal man prata om sitt liv på ett sätt som gav mig hopp. Jag har sjungit Broder Daniel i duschen och plockat ur diskmaskinen utan att det var jobbigt. Och i köket om kvällen när soppan stod varm reciterade jag dikter för mig själv och tittade ut på den konstiga världen genom nerdragna men halvöppna persienner.
Jag såg människor gå förbi och upplysta rum på andra sidan gatan som jag inte kunde urskilja med mina närsynta ögon. Jag har sjunkit ihop på en stol och stirrat ner i marken och låtit strumporna av ylle glida lätt över det träflisiga golvet. Jag har rätat på ryggen och sträckt mig upp så mycket att ögonen svartnat.
Jag har somnat utmattad efter trängande timmar och jag har öppnat mitt fönster och städat mitt rum. Jag har tänt en rökelse och hoppats på hjälp och bett min syster att handla läsk. Jag har sett en svarthårig tjej på tåget hon satte igång min fantasi och jag har låtsats att jag är med i en film när jag stirrar ut genom tågrutan, det brukar göra allting lite mer spännande.
Och nu har jag snart skrivit en text. Och det är kväll igen och mina ögon är trötta och kanske till och med lite röda. Jag ser så suddigt nu för tiden men allt är ändå så klart. Min växt har växt och jag klappar den på bladen och luktar på den och pratar med den och frågar om det är okej att jag öppnar fönstret. Och jag vattnar den och tittar på den och känner en konstig form av närvaro eller kanske närhet.
Vilken dag va. Som alla andra dagar. Så fulla av liv trots att jag lever ett så på ytan oansenligt liv. Och nu får jag höra en ny och vacker låt. Jag vet inte vad jag ska göra med allt det här. Det är nästan som om jag inte bryr mig om hur det går, jag vill bara få ta in allt så mycket som det går.
hej skam
hej ånger
hej nervositet
hej glädje
hej förlorade ord som fastnar i min hals
hej livet
hallå natten
hej dag
hej morgon
hej klibbiga fingrar och värkande ögon
hej bokhyllor och yogamattor och minnen som vi glömt
hej vemod min gamle gamle vän
hej mörker
hej vatten i min mun
hej törsten som släcks
hej maten som mättar och smakar och saltas på
hej nackvärk och dålig hållning
hej armhävningar och vältränade rumpor
hej gula stänger som jag kan hänga i
hej livet
ska vi bli vänner nu?
ska vi vara sams?
säg mig livet
vad är det du vill?
hej livet
ge mig en chans
till
