Att bli vuxen.
Jag har inte snusat på hela dagen, trots att jag haft dosan i fickan hela tiden. Men nu hör jag en bra låt och då blir jag sugen på att leva livet och snusa. Vet inte varför min hjärna gör den kopplingen. Jag kommer ju inte springa ut och omfamna natten, kommer bara ligga kvar här i soffan och fisa under filten. Enda skillnaden är att om jag snusar så får jag inflammerat tandkött och lite svårare för att sova. Men visst, det är väl att leva livet det också.
Fuck it, jag tar en snus. Har varit duktig idag, då kan jag belöna mig själv med att förstöra lite av mina framsteg. Samma känsla som får mig att vilja snusa kan också få mig att vilja supa. Det händer ofta när jag lyssnar på nån gammal låt och minns min ungdom, så blir jag sugen på att "leva", vill springa ut i natten och supa och se söta flickor. Det konstiga är att det nästan aldrig varit så, oftast sitter man ju bara med ett halvroligt gäng, pratar skit och skämmer ut sig lite för att sen stappla hem och äta för mycket pasta.
Det min hjärna längtar efter är en chimär, stunder och känslor som finns på film men som aldrig funnits i mitt liv. Festival ser skitkul ut i svenska b-filmer från 90-talet, men i verkligheten är det mest jobbigt. Jag pallar inte sitta i ett iskallt tält, dricka äcklig öl och försöka intala mig själv att jag njuter av livet.
Men visst fan är det lite tråkigt att komma till såna här insikter, att till sist förstå att drömmen jag jagat i alla dessa år varken var riktig eller inom räckhåll. Så fort jag grep efter den gled den ur mina händer och istället satt jag där i ett sunkigt tält och försökte leva någon annans liv.
Så idag på jobbet hade vi äntligen fått in plasthandskar i storlek large så jag kunde knyta ihop sopsäckarna utan att få äcklig mangoraja på fingrarna. Det är ju inte ett dugg glamoröst och mig veterligen finns det inte med i någon film, men det gjorde mig lite glad i alla fall.
Och innan när jag satt på tågstationen i Växjö och väntade på mitt tåg tittade jag runt på alla spridda människor och log lite för mig själv. Inget speciellt med det heller egentligen men jag kunde känna hur lyckan sakta spred sig i min kropp. Inte den extas som infinner sig när man ser sitt favoritband för första gången, är 17 år, djupt deprimerad och förlorad i kärlek. Men den lugna tillfredsställelse som sakta kommer när alla illusioner och falska drömmar slagits sönder mot verklighetens hårda golv.
Borta är allt hopp om filmisk kärlek, om storslagna musiknummer inför skolans oförstående mobbare, alla dessa hollywood-inspirerade upplösningsscenarion kantade av katharsis och kulmination. Kvar finns bara verkligheten, att sitta i ett grått väntrum med svettluktande fulskor och titta på folk som heter Bertil, Ingbritt och Ahmed. Det blir ingen film av det här, inget häftigt minne jag kan skryta om på släktträffen, men det var i alla fall lite skönt.
Kanske behöver det inte vara mer än så. Nu vill jag omfamna det vardagliga, det gråa och lite trista. Jag vill fan låta mig själv vara lycklig över att det sista diskade glaset precis får plats i diskstället. Storslagenhet kan dra åt helvete, bara ge mig lite vardaglig ro så kommer jag glida igenom livet lika bekymmerslöst som en vaggande eka.
