vadvillvincent.blogg.se

18 april 2017, 02:19.

 

 

 

 

 

Det finns inget kvar att skriva här i Malmö tror jag. Min kropp och min själ har redan flyttat härifrån. Jag vandrar runt i tomma ekande salar och sitter luftig och klar bland fågelungarna på bänkarna och tittar på mänskorna. Allt är så stilla här. Så luftigt nästan tomt. Jag går i mina egna fotspår och tar farväl av träden. Klappar dom och lutar mig mot stammen, tittar på grenarna där löven snart kommer växa ut. Minns bilderna jag tog. Minns mitt liv här.

 

Det var här vi gjorde slut, det var här jag skrev en bok utan att veta om det. Det var här jag var ensam och kall. Det var här jag tog nya spadtag, fortsatte gräva i mig själv. Det var här Gud kom ner och höll mig i handen en eftermiddag som jag inte längre minns namnet på. Det var här jag satt ensam på bänkar och tog hand om mig själv när allt det andra gått. 

 

Det var här jag gick ut och blev full och lärde mig hur Malmös hippa människor ser ut. Det var här jag var på konstiga middagar ute i ombyggda ladugårdar med människor jag knappt kände där jag knappt var mig själv. Det var här jag badade i havet trots att det var kallt. Det var här jag kastade frisbee och stod på händerna och åt falafel.

 

Och det var här jag skaffade ett jobb som jag egentligen inte tyckte om men som jag ändå trivdes med på nåt bakvänt sätt. Det har varit en konstig tid i Malmö och jag tror jag har druckit upp allt jag kan utav staden. Jag tror inte vi har så mycket mer att säga varandra. 

 

Ibland måste man springa iväg från sig själv för att skapa lite utrymme och få lite spelrum. Ibland måste man låta det gamla få sortera ut sig själv innan man vänder sig om och tar hand om det. Lund, Malmö, nästan fyra år. Skåne. Fula åkrar, konstiga promenader. 

 

Jag kom hit som en trasig skärva och åker tillbaka som en sån där asiatisk porslinsgrej som man tagit sönder och sen lagat med guld och limm för att göra den ännu finare. Forget your perfect offering, there's a crack in everything, that's how the light gets in. Kanske :)

 

Jag känner mig som en nygammal version av mig själv och det är inte helt lätt att bära tyngden av sig själv. Det är en konstig mellanperiod nu och jag är konstigt illamående. Texterna jag har skrivit här har varit så luftiga och liksom flytit fram av sig själva. Som anonyma landskapsbilder från mitt inre. Och dom har varit vackra och jag har gillat att skriva dom.

 

Men något har alltid saknats lite, mitt hjärta har alltid suttit lite snett. Och så kan man inte leva för alltid, eller jag vill inte leva så för alltid. Jag hoppas allt faller på plats som det ska. Smärtan och kärleken växer exponentiellt med varandra. Som en förälder som springer efter barnet som försöker lära sig cykla. Kanske :)

 

Dagarna är sina egna universum nu. Mycket mer än så orkar jag inte hålla åt gången. Tunga dagar, så fulla av liv. Och jag försöker att inte skynda framåt för mycket. Inte tänka för mycket på vad som komma skall. Jag längtar, det gör jag. För jag kan känna hur himlen gör sig redo där bakom åskmolnen och regntuvorna. Men jag tänker att en dag kommer jag tänka tillbaka på den här tiden, en dag kommer jag nog sakna också det här.

 

Mitt liv. Det enda jag har. Min enda chans även om det är som en andra chans. Det är nu det händer. För på ett plan är det vridande ångest och förvirring, men från mitt fågelperspektiv är det också ett stort äventyr. Det stora mysteriet. Mitt liv. Det enda jag har.

 

Jag önskar jag hade förstått hur viktigt och vackert det är lite tidigare. Önskar att jag inte hade rusat igenom alla åren så snabbt och hela tiden tänkt på nån otydlig framtid. Önskar att jag hade stannat upp lite mer genom åren och tagit in allt som fanns. Men kanske var det just det som var så fint med allt det unga och tidiga, att man bara var där utan att tänka efter. Kanske.

 

Jag har inte så mycket av min gamla självbild kvar. Allt eftersom läggs korten upp på bordet och sanningen sipprar fram bland terapisamtal och tidiga vårmorgnar, kallpratiga kafferep och tuggande tågresor. Det finns ingen perfektion här längre men det är ett ärligt försök. Det är så rent och klart i all sin smutsighet. Ett stormande rent hav. Kanske.

 

Jag vet inte vem jag är längre. Jag vet inte riktigt var jag hör hemma. Jag vet inte hur jag ska se på någonting, vet inte vem som är förövare och vem som är offer. Vet inte vems fel nånting är, vem som är skyldig, om det spelar nån roll längre. Allt jag har är den här konstiga känslan, det dova ljuvet av dundrande hem. Mitt galaktiska kall. Och i slutet av livet tror jag att det är mellan mig och stjärnorna vad som händer på vägen.

 

Men jag går min väg nu. Och jag har snart inget kvar att dölja, allting ska öppnas och renas och röras om. Allting ska beröras. Allting ska lysas upp. Jag minns att jag skrev en gång för ungefär fyra år sedan (shit vad tiden går) att  "förbered er på en jävla resa". Jag trodde knappt själv på det då men det blev som jag sa.

 

Jag sa att en dag kommer jag stå där i ljuset med mig själv, och det kommer vara en bra dag. Också det blev som jag sa. Även om jag har långt kvar. Men jag har redan kommit så långt, jag har redan offrat så mycket, det finns ingen mening med att vända tillbaka nu. Och för den delen finns det inte heller något där jag vill ha.

 

Varför leva ett liv halvdant, varför hålla igen och vara rädd. Varför rätta sig i ledet och svika sina drömmar när storheten och friheten bara står där och väntar på en. Varför spilla mer mjölk när man kan gråta över den som redan blivit spilld. 

 

Jag kan inte förklara vad det är, egentligen. Jag tror att jag måste sluta mig en stund igen. Kanske ändrar det sig imorgon, kanske börjar det flöda igen när jag kommit hem till Växjö. Då får det vara så. Men som det känns nu tror jag att jag måste sluta mig ett tag. Jag tror jag måste vila lite i mig själv innan jag kan kristallisera ut en massa texter igen. Jag tror att jag måste hitta fotfästet innan jag börjar prata om det som rör sig i mig nu. Det verkligt stora. Den riktiga sanningen. 

 

Men ändå, äntligen. Ni kan inte förstå hur många år jag gått och väntat på det här, på mig själv, på att få tala från hjärtat. Ni har inte en aning om hur långa åren kan kännas. Eller kanske har ni det. Det är nog många som har det. Men jag har väntat länge, det har varit långa år, långa tysta tunga år. Jag har mycket att säga förlåt för, jag har mycket att stå upp för.

 

Och jag har mycket att tacka för. 

 

Så tack för den här tiden Malmö, och tack för den här tiden Lund, och tack Skåne. Och tack alla människor som funnits med mig här, alla människor som funnit mig här. Tack till alla vänner, bekanta. Tack till alla som lärde mig det jag behövde lära men inte ville se. Och tack och förlåt till dom jag gjort illa. Jag kan inte ta tillbaka det jag gjort, men jag lovar att lära mig av det så gott jag kan. Jag lovar att inte springa bort från det som hänt. Oavsett hur ont det gör.

 

Vilken tid. Vilket liv. Tänk när jag sprang där i kalsonger över stortorget i Lund, halvfull på tre öl. Tänk att tiden går så fort. Tänk att det inte alls blev som jag tänkt mig, men att det ändå blev som jag ville. 

 

Orden undflyr mig, natten kallar. Jag tror jag slutar här nu. Resten får bli mellan mig och stjärnorna.

 

För jag fann min väg till stjärnorna till slut, trots allt.

 

Trots allt.