Kung Midas.
28 april 2017, 23:59...
...och jag vet inte vad jag ska göra. Det är sista natten i det här rummet nu och det känns som jag borde säga nåt. Till rummet, till mig själv, mellan oss. Men det är ju bara ett rum, det är ju bara jag. Och om jag inte skriver en text om det kommer ingen annan nånsin få veta. Tänk allt det vackra som andra ögon ser som jag aldrig kommer få veta. Tänk alla oändliga timmar av stirrande i väggen, i nåt annat land. Vita flugor i en mörkgrön skog jag aldrig kommer få känna lukten av.
Sista kvällen i det här rummet och jag vet inte vad jag ska göra. Allting bara flyter förbi och jag går en promenad genom nattens Malmö och flyter sakta fram. Utan mål och mening, utan något alls. Bara fromma steg och rädda blickar in mot puben där människorna sitter. Och dom skrattar och jag gråter men det är det ingen som ser. Och dom har fina kläder på sig och står i grupp och gemenskapens värme tränger in bakom mina kuvade axlar och jag känner mig hopplöst utanför och bortglömd.
Det är högstadiet all over again. Även om jag har en massa vänner som jag tycker om, även om jag haft fler flickvänner än jag kan räkna på i alla fall en hand, så känner jag mig fortfarande hopplöst utanför och bortglömd. Det är nog mer en känsla än ett faktiskt tillstånd. Precis som ensamhet. Har nästan ingenting att göra med hur många människor som finns runtomkring en.
Och jag känner igen stegen jag tar och känslan som infinner sig när mina uppslitna skosulor klampar ner mot kullerstenen, för jag har varit här förut. Alltså inte exakt på den här kullerstenen, eller det kanske jag har, men jag menar i den här situationen. Känslan, utanförskap, konstiga promenader precis innan midnatt genom gatorna där folk rör sig. Och jag vänder bort blicken för jag är rädd men inombords hoppas jag att någon ska se mig, hitta mig, rädda mig. Göra mig lycklig för alltid, älska mig, vad som helst. Här är jag, jag går ju här, kan ni inte se mig.
Se mig.
Precis som på gymnasiet, och högstadiet, och innan dess och alltsedan efteråt. Förhoppningen, musiken, regndroppar mot hakan i en sliten svart tröja och natten som viskar något hemligt men otydbart. Och jag står där på nåt gatuhörn, jag stod där på nåt gatuhörn, på nån tågbro, nånstans, och jag var ung och förhoppningen pirrade i mig. Men nu gör den mig trött, jag vet hur det slutar. Det kommer ingen räddning, ingen magisk flicka som plötsligt dyker upp och älskar mig för alltid.
Kanske skulle jag gå in på krogen och ta mig en öl? Det är ju ändå sista dagen. Ingen skulle behöva veta. Men jag skulle veta. Om jag nu bryr mig, för det vet jag inte om jag gör. Sex månader nykter och lite till, men varför ska jag vara det. Vad spelar det för roll, tänker jag, känner jag, känner jag långt där inne när alla falska attityder och töntiga ord sköljts bort av nattens uppgivenhet.
Men jag går inte in på nån krog, jag dricker ingen öl. Det är lika hopplöst och fruktlöst som promenaderna. Det blir ingen magisk fylla, inga filmiska scener. Och även om det blir det så känns det aldrig som på film, för insidan finns kvar. Komplex och spridande, dragande och formulär. Skavande törst. Insidan finns alltid kvar.
Till slut sätter jag mig på en bänk framför ett upplyst träd och lyssnar på nån låt som jag tyckte om när jag var mindre. Tänker att nu ger jag upp, kom och ta mig Gud, jag vill inte mer. Det får räcka nu, jag har fått nog. Jag bryr mig inte längre, bara ta med mig hem.
Men också dom orden känns falska, också det är bara nåt jag gör för att jag hoppas att det ska ge mig nåt. Jag kan inte sluta hoppas, jag kan inte ens ge upp mina försök att ge upp. Det är konstigt, jag sitter där på bänken, det är ett fint träd. Jag har tittat på det förut, tänkt att det ska leda mig till Gud, leda mig hem, kanske hoppades jag att nån skulle se mig och tänka "oj titta där står en kille och tittar på ett träd, så speciellt och intressant, honom ska jag nog prata med". Så tänkte jag en gång, vid det där trädet. Förhoppningar.
Men jag är trött på att sköta mig, jag är trött på att sortera rätt. Ibland vill jag bara slänga allt det dyraste jag har rakt ut genom fönstret och spotta på det, bara för att bevisa för mig själv att det knappt är värt nåt ändå. Så litet mitt liv har blivit, plastsortering och kosthållningar. Stå och titta på träd för att verka intressant. Jag minns inte hur jag gjorde som liten.
Och nu sitter jag på mitt rum igen. Sista kvällen här. Jag tycker om det här rummet, jag tyckte om mitt förra rum också. Jag hade en tjej där ett tag när jag bodde i det gamla rummet, jag brukade säga till henne "jag älskar mitt rum!". Hon sa inget då men senare fick jag veta att hon tyckte det var lite äckligt att jag bytte lakan så sällan, och "varför måste vi alltid vara hos dig".
Rummet ja, jag älskade det rummet. Det var mitt första riktigt egna rum i den vuxna världen, där jag betalade hyran själv. Det var ett litet rum, kvavt, knappt plats för nånting. Men jag älskade det rummet. Det är det människor inte förstår med mig, jag behöver inte så mycket. Jag kräver inte så mycket, jag har inte så höga krav. Jag vet att jag inte klarar av att tjäna så mycket pengar och jag finner mig i min plats, jag vill bara ha ett litet rum, lite egentid, lite böcker, lite skrivande, lite mat.
Mer behöver jag inte. Men försök inte ta det ifrån mig. Jag kräver inte mycket men det jag kräver är sånt som jag verkligen vill ha. Jag klarar mig inte utan det. Och jag vill inte bråka och slåss, jag vill inte skrika om allt. Jag är en simpel människa, jag hävdar sällan mitt rätt. Men det som är mitt är viktigt för mig, väldigt viktigt, och det är inte mycket. Så ta inte det ifrån mig.
Jag vet knappt vad jag pratar om längre, men jag har skrivit så många texter, vävt så många ord. Pratat om så mycket, jag bryr mig knappt längre. En gång i tiden hade jag inte publicerat en text som den här, för att den handlar om uppgivenhet och döden. Men jag tror inte det finns tid för sånt längre. Jag är en människa, jag har tankar. Det är svårt att leva ibland. Ibland sitter jag på bänkar vid träd och kämpar med att finna en mening med mitt liv. Jag kan inte förstå varför det ska vara så svårt att höra, varför det ska vara så förbjudet att säga.
Förstår inte varför vi är så rädda för oss själva och dom vi är. Eller kanske är det bara jag som känner så här, kanske är det bara jag, helt unik bland miljarders människor. Det tror jag inte, men då hade jag ändå velat säga som det är, för jag vill bara vara jag. Jag vill inte vara rädd längre, vi måste prata om det säger dom, ha en öppen dialog, få bort stigmat. Okej, då kan jag göra det åt er. Jag kan hjälpa er med det. Här är jag, här har ni mitt liv. Som en tändsticksask där hälften av tändstickorna är använda.
Jag tror ni förstår.
