vadvillvincent.blogg.se

25 april 2017, 23:24.

 

 

Jag tänker mycket på att tiden går och att den aldrig kommer tillbaka. Jag tänker på en utfattig Vincent Van Gogh.

 

Alla åren som har surrat igenom mig. Alla upplevelser. Alla gånger det känts som att allting ska gå sönder för alltid. Alla varma stunder av kärlek. Uttråkningen, förhoppningen. Den underliggande kärleken och den krossande saknaden. Ångern som hugger som knivar i magen. Skammen som ett stryptag om hjärtat. Och sen lättnaden, hoppet som återvänder.

 

Ett liv. Det är nästan för mycket för att ta in. Och jag har redan skrivit om det hundratals gånger. Men det tar ju aldrig slut. Det slutar ju aldrig komma.

 

Jag tänker mycket på att livet går och aldrig kommer tillbaka.

 

Stunderna av varm kärlek. Så tunga och närvarande och sen plötsligt borta, bara ett minne ibland här hos mig. Och sen när jag försvinner bort är det borta för alltid. Om det inte sparas i nån stjärna nånstans. Kanske det. Ljuset som rusar fram genom ett tidlöst och ändlöst tomrum av gas och mörker. Två förälskade i en säng, så många år och mil från här.

 

Jag hade nåt på tungan här i natten när jag står på snudden av två spetsar. Här i natten när jag möter mig själv och alla dom kroppar jag haft. Alla föränderliga flytande skal som hållit inne och hållit om min eviga natur. Det märkliga surret av liv, det porlande dundret av saknad, en konstig hemlängtan. Guds hand som håller mig i stormen.

 

Jag har ingenting att säga nej till ikväll. Allting får komma in. Jag orkar inte bråka med mig själv mer. Det får vara som det är. Jag är bara så förundrad över att jag får vara här. Vara kvar här, bland allt detta.

 

Jag tänker på en utfattig Van Gogh i en annan värld, i samma värld, bland sprakande stjärnor och brinnande gult. Jag tänker på melankolin och den stora konsten. Tänker på en bruten man som reser sig genom gångna århundranden. Tänker på skönheten som skjuter fram genom döden och slår in våra ögon.

 

Tänker på andetaget som håller mig kvar när sekunderna snurrar för snabbt. 

 

Jag tänker på depression och bortkomna ögon. Jag tänker på festivalstolar och arma själar som gör sitt bästa för att lysa upp en värld som ofrivilligt krossat deras hjärtan. Jag tänker på hon jag älskade en gång. Jag tänker på famlande händer som möts under en upplyst natthimmel. Jag tänker på allting jag varit med om och vemodet i att det ska suddas ut innan jorden hinner andas ut. 

 

Jag tänker på brinnande eldklot och mardrömmar som liten. Jag har så mycket vackert i mig som jag inte vet hur jag ska få ut. Jag tror jag hade kunnat skriva mig igenom oändliga livstider. Jag tror jag hade kunnat leva en oändlighet på smulorna som andra knappt ser. Jag tror jag är lyckligt lottad som får prata med det stora mysteriet. Jag är en inskärmad droppe i havets reflektion. Jag är böljande vågor på en strand dit du gick en gång när din pappa hade dött.

 

Jag minns dig fast vi aldrig träffats.

 

Mina korta år och min bräckliga kropp är bara ett spadtag i den stora planen. Jag är en vindpust i en oändlig flöjt, en simpel ton i en stor orkester. Jag vet inte vad jag är egentligen. Men jag vet att jag är här och jag vet att det är vackert. 

 

Kanske är det pretentiöst, jag vet inte längre. Jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte vad det är för ord som kommer ur mig. Det har jag aldrig vetat. Jag har aldrig vetat hur det fungerar. Jag vet inte hur jag gjorde det som andra kallar gott, jag vet inte hur jag gjorde det som andra kallar fult. Jag vet inte hur jag lever, jag vet inte hur jag rör mig, varför jag pratar eller vad jag säger. Det bara händer som det gör.

 

Här i natten. När jag trodde att jag hade slutat skriva. När jag trodde att jag visste igen, när jag slog mig för mitt bröst och ritade slutsatser i sanden. Som om jag nånsin skulle kunna veta vad det är, som om jag nånsin skulle kunna göra det rättvisa. Jag hoppas det syns mellan raderna i mina ord. Jag hoppas mina ögon dansar för den som vågar se. Jag hoppas jag inte ångrar det som blev, jag hoppas jag kan hålla också min ånger i handen.

 

Jag önskar jag vore stor nog för att bära allt detta liv.

 

Jag önskar.