vadvillvincent.blogg.se

30 maj 2017, 19:52.

 

 

 

Allt är för nära här.

 

Jag föddes i en stad utan länder.

 

Allt är för nära här. Den sociala kontrollen är som en bur. Jag kan inte andas. 

 

Jag föddes i ett land utan burar.

 

Får man sakta in tiden? Kan man krypa in i sig själv och göra plats för det som inte får synas? Kan man laga sig själv i tystnad? Kan man gömma sig under ett täcke tills man blivit hel igen?

 

Det är något som saknas och åren bara rullar på. Som en meningslös ångvält. Det finns ingen luft att andas. Allt är så kvavt och jag kan inte andas. 

 

Jag saknar allting, saknar allting för mycket. Allting är bara dåliga repriser, ingenting är kul. Inte ens Gud. Inte ens jag själv.

 

Det finns ett grottrum i mig och jag stannar där ibland under täcket. Då försvinner allt det andra. Tiden suddas ut. Det kunde lika gärna varit för sjutton år sen. Där inne är allting tyst, ingenting annat finns. Allt det andra blir så meningslöst och ytligt.

 

Tandborstning, tandläkare, löpträning. Allt är tråkigt och gjort. Jag är en karaktär av mig själv, jag kan inte sluta låtsas. Jag vet inte vem jag är längre. Jag talar till mig själv och tittar in i spegeln tills jag byter plats med mig själv. Ögonen ser skrämda ut men jag är inte ens rädd längre, inte ens för att vara rädd.

 

Jag minns att jag brukade kunna dansa tyst i natten när ingen såg. Jag hade fåglar i handen och drömmar i fickan, det var en magisk värld där allting satt ihop. Då spelade det ingen roll om världen utanför var trasig. Jag saknar den världen, jag saknar den världen och jag har nästan glömt bort vägen till mitt grottrum.

 

Det saknas nåt och jag vet inte vad det är. Veckorna hänger inte ihop med varann, dagarna ligger huller om buller. Det finns ingen ordning, ibland tror jag att mitt liv bara är en påhittad tavla. Det känns som jag sitter fast i en åldrande kropp, jag förstår inte hur gammal jag är. När jag sluter mina ögon och känner efter kan jag inte känna någon skillnad, jag kan inte hitta mitt liv.

 

Hur ska det kännas att vara 26 år? Varför är det samma grundton som ekar i mig? Det känns som på gymnasiet, som när jag var liten. Allt är likadant, allt är samma. Jag vet inte vem jag är längre. Det känns som mitt hjärta håller på att suddas ut. Jag kan inte värja mig.

 

Men jag dricker inte längre och allting ser så bra ut på utsidan, allting har förändrats. Jag har kommit så långt, säger dom, tänker jag, men jag vet inte vad det betyder. Jag saknar min värld. Jag saknar att kunna krypa in i mig själv som en trasig bågfil och såga upp riktmärken av kärlek.

 

Jag saknar att kunna släppa taget och slappna av. Jag saknar att kunna ligga i sängen som en tappad potatissäck och låta skimret förstöra min hud. Jag vet inte längre, allt känns gjort och konstigt. Ingenting sitter ihop. Och jag sitter i mitt lilla grottrum gömd under täcket och stjärnorna dansar innanför bröstkorgen. Ett helt liv har jag försökt att förena världarna men det går inte, så fort jag öppnar dörren till mitt rum och går ut därifrån blir jag en jävla pajas igen.

 

En töntig clown, en hunsad idiot, fejkad och snäll. Och alla säger hur mycket dom tycker om mig, hur bra jag är, hur smart jag är, så ödmjuk och omtänksam. Den där Vincent han är allt en bra kille, säger dom. Men jag vet inte vad dom menar. Det är som regndroppar mot ansiktet, allihop känns likadana och till slut blir man bara blöt och vill gå in igen och torka av sig allt.

 

Jag vet inte hur jag ska vara mig själv, jag vet inte vem jag är längre. Inte ens min bok känns bra även om jag läste den igår sakta och långsamt och tyckte den var jättebra. Den är jättebra, eller jag vet inte ens vad det betyder, men den är som att komma hem. Men jag vet inte ens om jag vill dela med mig av den, jag vet inte om världen förtjänar den. Jag vill inte göra om mitt grottrum till en reklampelare, en töntig framgångsmaskin som går på tomgång och tomrum. 

 

Alla bara skrattar och tar på sig fina skjortor, skaffar liv och försäkringar. Jag trodde att jag var barnslig när jag var 18 år och ville ha ett annat liv, men jag tror aldrig jag har haft så rätt som då. Nu försöker alla bara dra i mig, forma om mig som om jag var gjord av trolldeg. Försöker göra om mig till nåt jag inte är, få ut mig i arbetslivet, lurar in mig med sina falska ord. 

 

Och jag som inget har att stå på faller så lätt för deras lögner. Glömmer bort vem jag är, vad som är viktigt. Säljer ut mig själv som en begagnad HM-tröja. Sviker allt det jag vill ha sagt, kastar bort mina små stjärnor. Som om min röst inte är värd nåt, som om jag inte har lika stor rätt som alla andra, att tycka till och säga till. Höja min röst och få den hörd. 

 

Men det får man inte prata om, för då är man ledsen, och då borde man gå i terapi, äta D-vitamin, ta en löprunda. Göra nåt med sitt liv. Göra nåt med sig själv. Skapa sig själv, bli nåt. Jag vill inte bli nåt, jag vill bara vara mig själv. Men jag vet inte längre hur man gör, jag har glömt bort allting. Allting ligger gömt och dolt och latent och jag vet inte vem jag kan lita på längre. Jag vet inte vad som är lögner och vad som är sanning.

 

Allting snurrar runt i mig som en slänggunga och jag har blivit fartblind och tycker ingenting är kul längre. Alla bara springer omkring som yra höns och pratar om vad dom ska göra. Skickar ut pamfletter om hur man ska sortera sina sopor. Städdag på gården, glöm inte klippa gräset. Nu har vi sålt ännu en bostad i ditt kvarter!! Gratis värdering av din lägenhet om du hyr ut din själ på avbetalning. Endast fem procent ränta om dagen, vi ses i helvetet, ha ett bra liv.

 

Jag tror att träden är mina bästa vänner och fåglarna är händerna som håller om mig när allt känns dumt, men dom ringer inte längre och jag letar förgäves bland sjöar och dammar som en utmärglad stålbjälke. Det finns inget här, världen är ett luftslott utan invånare. Jag tog mig ur helvetet och blev en helt ny person på bara några år, förändrade allting, men solen går upp precis som förr ändå.

 

Allt är så nära här men jag känner ingenting. Det är så mörkt och kallt i min lilla grotta men jag saknar att vara där ändå. Och tandläkaren var en mjuk och snäll kvinna men vi kommer ju inte bli bästa vänner för alltid för det. Ska man gå och köpa sig en eltandborste kanske, börja använda tandtråd på kindtänderna längst in för att undvika placken. Kanske blir jag lycklig då. Kanske kan jag höra fåglarna sjunga igen då. Kanske kommer träden börja prata med mig igen då.

 

Depression säger dom, som om nån av dom visste. Som om jag bara är en signalsubstans ifrån att träffa Gud. Som om jag vore en jävla idiot. 

 

Det går inte leva här, allt är så falskt och meningslöst. Alla bara pratar. Jag önskar jag kunde flyga ut i rymden och sväva omkring bland stjärnljusen. Åka så långt bort att alla stjärntecken ändras om och blir nåt helt annat. Jag önskar att det fanns nånstans dit man kunde gå där livet var närvarande, där människorna hade riktiga ögon och kunde prata om sånt som är sant.

 

Jag önskar det fanns en skola för vilsna själar, jag önskar allt inte bara var CVn och arbetsintervjuer. Jag önskar allt inte bara var en medelmåttig falskdans mot döden. Jag önskar man kunde skriva poetiska texter utan att folk tog det personligt och blev oroliga. Jag önskar jag inte behövde välja mellan att hålla tyst och att behöva förklara mig varenda gång man ses.

 

Den enda sanna rösten i ett hav av lögner. Tänk att sanningen skrämmer skiten ur folk så mycket att den inte ens går att skriva utan att man ska bli kallad sjuk, eller galen, eller förvirrad. Jag är förvirrad och ledsen och vet inte vem jag är men det är inte som du tror, det är inte alls som du tror.

 

Jag vill inte prata om det, jag vill bara skriva om det. Jag vill bara att det ska få vara sagt, nånstans, nån gång. Här på en liten blogg i ett oändligt internet i ett oändligt universum. Så att om det finns nån annan, så att denna nån annan inte behöver vara ensam. Så som vi alla är ensamma. Jag bryter tystnaden och kommer ut som mig själv. Det finns ingenting att gömma längre, jag vill inte ha era fikapauser, jag vill inte ha era bullar. Jag vill inte ha era medelålderskriser och era dresserade barn.

 

Jag vill bara att det ska få vara som det är. Jag vill bara vara som jag är. Jag förstår inte varför det ska få folk att skaka i sina skor, jag förstår inte hur det är mitt problem. Det skrämmer mig inte, det är du som är rädd. Jag är inte rädd för det här, jag är inte rädd längre. Jag är inte ens rädd för att vara rädd hela tiden, vad gör det väl mig. Om jag inte kan prata, inte kan få ur mig det jag vill ha sagt. Vad gör det väl mig om jag är nervös och skakar, det har jag ju gjort i ett helt liv.

 

Det skrämmer mig inte längre, jag är inte rädd. Jag vill bara att det ska få vara som det är. Jag vill bara att fåglarna ska få sjunga igen, jag vill att träden ska få ha sin plats i solen. Jag vill att blommorna och grässtråna ska få dansa som dom vill. Jag vill inte ha fler skyskrapor, jag vill inte ha blektomma ansikten uppklädda i fula kostymer. Jag vill inte ha det säger jag, vill inte ha ett skit.

 

Det är något som inte stämmer men alla bara tittar bort och låtsas som ingenting. Sorterar sina sopor, äter sina mål, försummar sina ben. Som snevuxna apor. Som döda krokodiler. 

 

Här i världen. Här i mitt grottrum. Här är allting så vackert, jag vet inte hur jag ska få er att förstå. Jag hoppas det finns någon som förstår. 

Annars kan det lika gärna va.