I godan tro.
18 maj 2017, 22:36.
"Att köpa tillbaks dagar som gått, det har ingen någonsin fått"
- Joel Alme
Jag är för nära mig själv här i Växjö, kan inte skriva som jag brukade där nere i mördarstaden Malmö. Jag fanns knappt där, var ett utsuddat streck. Ingen personlighet, ingen identitet. Då sken allt det andra. Nu klämtar allt fram genom huden och spränger omkring.
Sover fyra gånger om dagen och drömmer ännu mer.
Har en stor röd tavla på min vägg och två stora röda mattor på mitt golv.
Som en blödande dikt.
Kan inte skriva här, allt är för nära. Mamma sover i rummet bredvid, kompisarna bor bara några minuter bort, på cykel. Jag är ett markerat streck, ett överkladdat skrivblock. Konstiga ord. Går inte skriva.
Jag är för rädd för vad dom ska tycka och tro. Magin är borta och jag spenderar mina dagar med att försöka ta vara på livet. Blir bara jobbigt och tröttsamt i slutändan. Att ha drömmar och mål är bara fint om man orkar försöka.
Att försöka sluta försöka.
Sluta låt mig va.
Sluta, låt mig va.
Vaknar nån gång, nån tid, mitt i natten och tror det är morgon. Vaknar igen, vad ska jag göra idag. Ska jag sätta mig på balkongen bara för att det råkar vara sol, för att få D-vitamin, kanske blir jag lycklig då. Så varmt överallt, vaknar arg och varm. Blir arg på värmen, pratar högt för mig själv. Hör grannarna prata genom fönstret om hur underbart det är att sommaren kommit. Värme, har aldrig förstått varför det ska vara så bra. Flytta till solen då kan ni väl göra.
Tänker jag, arg. Argt.
Vill bara sitta inne och göra ingenting men det är svårt att göra ingenting. Svårt att göra någonting också. Allting känns gjort och jag cyklar fram genom sommarkvällen som egentligen inte är sommar och himlen är ljusblå och rosa och vacker och luften luktar gott och allting känns som förr. Men allt jag kan tänka på är att ännu en dag gått förbi, en dag som aldrig kommer tillbaka.
Tänker på Lund, när jag bodde där. Somrarna (stavas det så?), rummet, kompisarna. Min gamla fina cykel som rullade så bra. Allt var väl inte bra där heller, inte ens bättre, men det kommer ju aldrig tillbaka. Känner mig gammal. I skrivcirkeln finns det 18-åringar och jag känner mig gammal. Ung vuxen, knappt är jag det längre. Bor hemma, mamma säger till mig att vara tyst vid datorn och jag skäms inför mina kompisar.
Känner mig som en vuxen bebis. Försöker intala mig själv att jag vet vad jag gör, att jag har nåt annat. Att jag har Gud eller min andlighet, att jag är ute på en inre resa, att det är lika bra som nåt annat. Att alla behövs här i världen, att min kärlek och empati är något vackert. Att det finns plats för mig här, något jag kan göra. Att jag behövs, att jag är viktig.
Men mest känner jag mig varm och misslyckad, för gammal för mitt skinn, när jag går till kylskåpet igen och letar efter mat men egentligen letar efter mig själv. Det är inte min mat där inne, det är mest mammas, jag vill inte ha nåt. Stänger kylskåpet och det är varmt igen. Och på TVn är det ishockey-VM och nu för tiden är jag lika gammal som proffsen, till och med äldre än vissa.
Tänker på hur det kan gå med allt, att jag brukade vara duktig på det, spela hockey. Att jag slutade, att jag inte blev nåt, inte nåt sånt i alla fall. Att jag var duktig i skolan, att jag slutade med det. Att det bara inte gick. Vet inte varför, jag är ju inte dum i huvudet. Lat är jag inte heller.
Nu sitter jag här igen, på mitt pojkrum, med min pojkdator, försöker växa in i min manskropp. Min taniga spensliga manskropp som har brösthår men inga bröstmuskler. Min gängliga kropp som jag inte orkar träna upp igen. Kanske gör jag det, kanske inte. Vad ska jag göra i höst, börja träna thaiboxning igen, är det vad jag vill?
Vad är det jag vill egentligen?
Hur ska man göra med dagarna? Vad är meningen med allt? Hur länge ska man jobba med sig själv och gå i terapi och bearbeta sina känslor och meditera och läsa böcker och skriva texter i väntan på nån slags vändning? När vänder det? Tänk om jag blir sjuk och får cancer, det är ju inte alls säkert att det bara ska bli bättre hela tiden. Sen blir jag gammal och börjar ruttna, det är en annan sorts vändning. Den är i alla fall säker, att den kommer.
Bara döden är viss, och till och med den är ett stort mysterium. Alla bara blir gamla och dör, allt bara dör, ingenting händer. Tittar på matchen, dom kämpar ihjäl sig, försöker göra mål, allt känns så viktigt. Precis som när jag var liten, men sen går åren och det kommer nya matcher. Är det verkligen viktigt, nästa år är det VM igen, någon annan vinner, någon annan blir glad. Samma gulblåa färger men andra ansikten, allt byts ut.
(Sverige, ett land, en nation, men kanske mest en idé. Precis som Vincent, mest en idé.)
Vad är det man ska göra här. Allt vi pratar om är vad vi ska göra sen, att vi inte vet vad vi vill. Kanske plugga, kanske skaffa jobb, kanske flytta, kanske bli präst. Och åren går och vi går och handlar mjölk och kladdkaka, tänker att det kanske ska vara gott. Sen äter man den och veckan efter är den glömd.
Har försökt få bättre hållning i fyra år nu, har försökt få bättre tänder i tre. Försökt bli lycklig för alltid. Är det ett liv? Är det vad jag verkligen vill göra om dagarna? Sköta min tandhygien? Tänka på min hållning? Försöka få magrutor?
Ge ut en bok då? Är det nåt kanske? Kanske är det det. Kanske är jag för rädd, för feg, säger till mig själv att det får ta tid. Läser igenom allting igen och tänker att det är dåligt trots att jag bara några timmar tidigare suttit bland andra skrivande människor och blivit överöst med beröm.
Allt bara rinner av mig. Tvivlet och rädslan sitter som armeringsjärn i min kropp. Ge ut en bok. Jag tror jag vill det men jag vet inte om jag vågar. Allting kändes så bra när jag satt där på tåget för några månader sen och läste igenom allt. Det flödade fram, kändes varmt och mjukt och behagligt. Som om jag kramades med månen.
Men nu, nu känns allt fel igen. Som en störtflod av skit. Allting snubblar och travar och ramlar. Är den här meningen verkligen bra? Använde jag inte samma ord två gånger med för kort intervall? Tvivel och tvivel. Jag tror jag vill ge ut en bok, jag vet att jag vill det, men jag vet inte om jag vågar, om jag klarar. Rädd för att jag ska missa min chans, för att jag ska låta det gå mig förbi.
Det är svårt att skriva om, det tar emot. Det är lätt att gnälla, svårt att följa sin dröm. Tänk om allting blir fel, tänk om, nåt, jag vet inte.
Svårt att skriva om. Jag önskar jag vore stark, jag önskar jag kunde gå snabbare, jag önskar jag inte undvek mig själv.
Önskar jag kunde bli mig själv.
