Samhällets schizofreni.
Det finns så många i min generation som säger att dom inte vet vad dom vill med sina liv, allt dom vet är att dom inte vill ha det så här. Så här, åtta till fem, övertrevliga kollegor, tacos på fredag och för mycket öl på lördag. Denna bortskämda otacksamma generation som aldrig jobbat en dag i sina liv. Denna curling-generation, känna-efter-folket som tvångsmatats med självförverkligande och individualism. Eller?
Det finns en schizofreni i samhället, en underliggande kluvenhet som skadar just i egenskap av sin kluvenhet. Man gör sina läxor, men det känns inte rätt. Kanske åker man till andra sidan jorden för att hitta sig själv. Kanske rensar man lite fisk i Norge eller kanske stannar man kvar i stan där man föddes och hittar ett jobb. Men det känns inte rätt. Så man reser iväg, byter partner, byter kläder, men det känns inte rätt.
Men det borde ju kännas rätt, för du har ju allting du behöver! Vad mer kan du önska dig din otacksamma snorunge? Du har mat på bordet, mer kläder än du kan ha på dig och en telefon med kamera. Eller har vi det? Har vi allting vi behöver? Varför skaver då dom nya skorna? Varför skakar kroppen till i oro när den nya telefonen ringer?
Om vi alla varit överens om att det inte är så här vi vill leva hade himlen varit klar. Då hade vi vetat, haft det på svart och vitt, detta är fel och därför känns det fel. Nu känns det fel, fast allting är rätt. Vem är det fel på? Är det fel på mig? Varför är jag inte glad? Varför känns det inte bra? Är andra dumma i huvudet?
Schizofreni, kluvenhet, paradoxer, förvirring. Alla dessa motstridiga signaler. Munnen säger en sak, hjärtat ett annat. Att sitta i sitt fina hus och ständigt påminna sig själv om hur bra man har det, varför gör man det? Behöver jag berätta för mig själv att jag är lycklig? Är det verkligen något jag måste säga högt till andra för att vara?
Det går inte ihop, kontakten passar inte. Jag är en gammal Ericsson, samhället en iphone-laddare. Vem har rätt? Borde jag gräva nya hål i mig själv, byta ut mitt hjärta mot ett nytt så jag kan passa in? Vem av oss är gjord i fabrik?
Har jag rätt att prata utan filter? Får jag säga att det här inte känns rätt, får jag säga att alla mina skor passar men det är inga skor jag vill gå i. Får jag säga att något i mig bara vet att det finns så mycket mer än det här. Får jag säga att jag är trött, orkar ni höra att jag ser samma trötthet i ögonen på alla mina vänner. Får jag säga allt det här utan att vara bortskämd?
Min generation, den tysta generationen, den arga generationen, ett gäng välfärdsbroilers som skriker och gapar om feminism, ekologisk mat och tiggarna på stan. Gaphalsiga snorungar som inte lärt sig veta hut. Zombies som överlever på virtuella världar och läsk. Vilseledda barn som blivit kvävda av andras drömmar.
Vi som fått höra "du vet inte hur bra du har det" och "tänk på barnen i Afrika" så många gånger att själva välmåendet blivit ett krav, en prestation. Lyckan och den inre friden förlorar sitt egenvärde och blir endast ett ytligt mål. Ett sätt att visa sin tacksamhet till föräldrarna och den rättsstat som tvingar till sig kärlek genom sitt ofrivilliga givande.
Här har du, gratis skola, gratis mat, gratis kläder, gratis skilsmässa, gratis alienation, gratis alkoholism, gratis schizofreni, gratis skam, gratis socialbidrag, gratis allt. Allt detta har jag gett dig, så älska mig nu, erkänn att du har det bra. Du vet inte hur bra du har det. Ge mig nu din tacksamhet, säg att det känns rätt även om allt känns fel.
Drömmar? Vad är det för nåt? Du behöver inga drömmar. Vi har redan listat ut allt vad du kan drömma om, du får det gratis. Här har du, svälj och var tyst. Tacka för maten. Din otacksamma bortskämda horunge.
Om du mår dåligt är det fel på dig. Om 10% mår dåligt är det fel på dom. Om 99% mår dåligt är det fel på dom. Ändra på människorna, inte miljön. Vem behöver lyssna på hjärtat, vi har ju datorer som kan räkna tusen gånger snabbare än du. Lyssna på dom.
Frivillighet? Gemenskap? Kärlek? Teknologi som avskärmar och sliter i stycken? Fördummande tv? Övervakningssamhälle? Sexualisering? Porrmissbruk? Världsomspännande girighet? Skrämselpropaganda? Ett medvetet spelande på människors mörka och svaga sidor? Vad pratar du om? Du hittar på. Du har det bra. Säg nu att du har det bra. Säg nu att du har det bra.
Nej tack, jag vill inte ha. Låt mig bara va så klarar jag mig bra. Riv era stängsel så blommar jag ut, men fängsla min längtan så dör jag till slut.
ps. Tack för maten.
