vadvillvincent.blogg.se

28 mars 2017, 01:25.

 

 

Det är natt och jag har lagt hälften av mina böcker i en resväska. Jag vaknade med en klump i halsen och några timmar senare satt jag vid havet igen. Det vackra havet som jag hittade igår i staden där jag bor. Det var sol och hundarna sprang omkring på gräset. Nosade och dansade och hoppade över små färgglada pinnar.

 

Och jag satt där med min svarta rock och korsade ben bredvid den nedlagda cykeln och funderade på mitt liv. Tänkte på saker jag gjort som jag ångrar, tänkte på andra saker jag varit med om. Tänkte på förlåtelse och dagar som går. Och så havet, havet. Bara havet och jag. 

 

Jag vaknade med en klump i halsen och jag låg kvar och blundade i en timme i det vita ljuset och tog hand om det som fanns. Solen genom persiennerna, det ljusa ljuset. Och jag plockade upp en bok och läste ett par sidor och sen ryckte det i mig och jag försvann och plötsligt satt jag vid min växt igen. Sol genom ett annat fönster men samma sol. 

 

Satt vid min växt och världen var ett helgon. Jag har varit orolig för växten sen jag planterade om den men den verkar klara sig bra. Det gör mig lugn. 

 

Havet. Och jag återförenas med mig själv. Här inne. Har inga celler kvar, fåglarna kommer från Mallorca. Den stora kotten, nånting om morfar. Stelnade lågor i rundat glas, den vita fåtöljen. Balkongen skraltig långt upp. 

 

Satt vid havet på gräset och hundarna sprang omkring mig. Jag hade en orm längs ryggraden och det skrämde mig, dom andra skrämde mig, deras syn på mig skrämde mig. Glada asiater med kameror framför havet. Knäna vecklade inåt. 

 

Precis som du.

 

Men går det säga nåt mer, eller är orden bara du? Är vi alla olästa böcker, bortglömda frågor. Tappade biljetter och nedärvda sjukdomar. Kan man prata om det som inte finns men känns. Kan minnen bli till verklighet igen. 

 

Jag saknar dig.

 

Jag satt vid havet och mina händer kände saknad. 

 

Jag satt vid havet och kände mig som en liten pojke som inte förstod hur allt kunde bli så dumt. Grässtrån genom sanden, gula och vassa och i vägen. Hoppa ner i sanden från höjden som liten. Med knäna först, friska starka knän. Friska starka allt. Liten.

 

Vem är jag nu. Hur kan man vara rädd för sig själv. Vad är det vi jagar. Jag minns inte vad jag gjorde för tre dagar sen. Jag minns Göteborg och cigaretterna. Det kommer aldrig tillbaka va?

 

Ingenting kommer tillbaka. Det är bara nutiden och andfådda lungor. Bli vältränad och död. Allt gick så fort. Jag minns att jag träffade dig en stund innan en kväll och vi stod och pratade en stund och du sa tack för att du stannade och pratade. Den tiden ja, längesen. Inte så längesen. När ska man hinna tänka på allt som hänt?

 

Och jag skrattar och när jag skrattar tänker jag att nu skrattar jag vad konstigt att jag tänker att nu skrattar jag. Försöker hoppa in i mitt eget liv trots att jag redan är halvvägs in i duschen i tanken. Och sorgen vi burit blir nästan banal.

 

Men bara nästan. Den ska också bäras, jag ska också bära den. Så mycket vi bär på. Jag bär på så mycket. Och världen spär på. Så många dagar nu, kan inte minnas vad jag gjorde i förrgår eller mer. Nånting med en park. Nån bok men vilken bok. Tänder och hallon.

 

Hon försökte ta livet av sig och jag var så ung. Jag visste inte vad jag skulle göra. Cigaretter och hallon. Obetalda vandrarhem. Pengar i kuvert. Längesen.

 

Dom senaste åren är ett klassfoto med stängda ögon. Bakre raden tredje från höger. Jag hade drömmar en gång. Mitt blod är avslaget och kolsyrelöst. Näringsfattigt, smaklöst. Som saften hos min kompis, äcklig och sur. Jag drack upp allting men hatade ändå.

 

Spydde på hans toa, en likhög av myror. Lögner som fastnade i golvet och satt kvar tills huset var sålt. Vad tror vi att vi är, en bärkoloni. Det finns ingen auktoritet längre, jag är allt jag har. Jag undrar om det är någon som förstår. Jag undrar vad det är dom läser, är det bara ord. Är det egna funderingar. Undra vad han menar med det där, undra om det hänt på riktigt.

 

Minns dom också löven, nånting i blått. Flagnad målarfärg, fötter alldeles rena av smuts. Jag undrar om det finns någon som förstår. Är jag ensam här, är jag på fel planet. Dokumentärer på gymnasiet, jag var en utsatt fågel, jag hittade hem i sprickorna. Jag saknar den tiden, den var full av liv. Allt gjorde ont. Det var en bra ondska.

 

Dom senaste åren, nedgrävda möss. Utvandrarna är döda allihop, ligger i utspridda kyrkogårdar, utspridda på kyrkogårdar, i små orter. Virserum, blågäcka, klinthög, nåt annat. Kostymbyxor och för mycket potatis, jag vet ingenting om min egen historia. Jag är en spottloska från en obildad mun.

 

Hon krossade mitt hjärta och jag trodde jag visste vad kärlek var. Sen gjorde jag samma sak mot en annan utan att fatta. Världen är ett dåligt skämt. Rälsen går ingenstans längre, mackorna är slut. Jag trodde jag visste vem jag var. Alla bara blir äldre och dör. Alla mina hjältar är gamla eller döda. Tänk sen när Bruno dör, jag borde skicka det där brevet till honom.

 

Undrar om han kommer längta tillbaka hit. Han fick aldrig några barn, kanske får man inte det som poet. Thåström har inte heller några barn, tror jag, kanske har han det. Jag ville sova i en hundstuga en gång men fick inget medhåll. Mina byxor var trasiga, jag var också trasig. Jag var full och det var nästan morgon. Jag saknar den tiden också. Allt hade ett skimmer av blått.

 

Det finns ingen anledning att sluta längre, det finns ingen bra text att förstöra. Jag har redan sagt allt ändå, ni har redan läst alla ord. Jag undrar om nån kommer läsa ända hit, jag undrar. Det finns ingenting att stanna för längre, jag har gjort mitt. Jag har skrivit tillräckligt om allt, tänkt igenom och formulerat bort. Som en trasig kråka. Folie, vikt, silver, solen, en bänk, ingången där bak.

 

Ingen uteliggare den dagen.

 

Det var nåt som stämde överens med det.

 

Jag vet knappt vem Wagner är, tänk alla andra miljoner som levde samtidigt som han. Värre än döda spyflugor. Ingenting kvar. 

 

Minns när vi letade pantburkar i containern och den tjocka gubben kom och gav oss pengar. "Här ska ni inte vara". Minns andra gånger när vi letade pant i soptunnor för att köpa en cola. Jag saknar den tiden. Jag saknar dom vännerna, saknar skrapsåren och min ljusblå cykel. Jag tror den var ljusblå.

 

Jag saknar att spela fotboll och hockey och innebandy. Jag saknar att vara liten. Det suger att vara vuxen, alla har för fina kläder på sig och man får så mycket konstiga brev med siffror på. Ibland känns det som att hela världen bara leker familj. Jag är mamman så är du pappan och så är du staten och du är migrationsverket och du är armén.

 

Jag saknar rasterna och hur livet fanns så nära inpå. Sen blev det för mycket och jag började skala av, stänga ner, döva bort. Som nästan alla andra också gör. Tills havet blir grått och musiken bara konstiga ljud. Jag saknar den tiden, jag saknar att livet var så klart. Jag saknar att ha perfekt syn och att vara kär i den blonda tjejen med varma ben. Skrapsåren, gallret, reglerna, lärarna. Många dåliga, en del bra. Precis som barnen.

 

Det finns inget att sluta för längre, inget bättre att göra. Det här är det bästa som finns men idag är det knappt dugligt. Min kropp vid havet, det var nåt stort. 

 

Jag har en annan röst idag, den är sammanbiten och tung. Jag tycker om det. Lekis, dagis. En jordglob i ett nedsläckt rum men jag minns inte var eller med vem. Längesen, hur kan det komma tillbaka nu. John, det fanns nån som hette John. Kanske var det han som hade jordgloben. Vi var så små, hur kan jag inte minnas min egen kropp. Varför kan jag inte minnas mig själv.

 

Yoghurt med socker på. Legobyxor i rött och blått. Den leken var inte kul just då. Hockeyhjälmen på dagiset och jag jagade tjejerna och var imponerad av mig själv. Stenar och poliser, allt var på lek. Ett piano, den tidiga morgonen. Jag hade drömmar då, jag var rädd då.

 

Tänk att vi förstör oss själva så med åren. Blir stela och arga och bittra och grå. Cigaretter och socker och småsinta tankar. Böjda, tyngda. Vad hände med alla barn.

 

Jag var en dålig gås. Jag vet inte om jag var stark. Det finns så mycket illusioner.

 

Jag hade ont i magen inför utvecklingssamtalet. Livet krympte ihop och dagarna släppte ut sirap och skam. Jag vet inte om jag saknar den tiden.

 

Vad var det du ville säga Vincent? Har du fått det sagt? Den lilla röda stugan vid sjön och kyla och potatisskal mot kalla diskbänkar och tankar om förmågor.

 

Tankar och förmågor.