Stoppa mig juni.
Min blogg har tappat sin gnista och ju mer jag försöker blåsa liv i elden desto kallare blir det. Orden stumma och bleka, ljudlösa tysta. För mycket censur, för många blickar. Det som behöver sägas borde inte sägas här, det är fel publik. Mitt inre kan inte alltid vara en öppen scen, oavsett hur vackra pjäserna är. Showen är inte färdig än och måste få skapas ifred. Korta och roliga inlägg kommer inte till mig lika självklart som i början. Det är en annan tid nu.
Jag måste sluta mig en stund, vira in mig i en kokong och växa skyddad från omvärlden, för att sedan blomma ut mer färgstark än någonsin. Livets cykel, detta eviga tema, den gudomliga cirkeln. Allt måste ha sin gång. Men det har varit en bra tid. Uppmuntran, beröm, glädje och snedsteg. Lärdomar och trams. En erfarenhet rikare.
Snart börjar sommaren på riktigt, kanske ger jag mig av. Lämnar allt jag känner, packar bara ner två tomma händer. Ja, tänk vilken grej. Att få visa världen att man faktiskt kan ibland. Skönt. Vilosamt. Upprivande. Illusioner som dött, drömmar som fötts. Jag återkommer nog en dag, som Bilbo, med nya berättelser. Men först måste jag försvinna igen. Hitta mig själv på andra sidan jorden. Ruska av mig allt jag byggt upp, börja om, ren och fri.
Det skimrar till i ögonen, jag sluter dom, sparar mitt ljus. Vad var det nu jag ville säga? Det var ju nåt jag ville säga...
så står jag här igen
och väntar
på mig själv
