vadvillvincent.blogg.se

Det har varit ännu en lång dag. En lång dag i livet. Slit och stånk och stön och skön skön vila. God mat och sånt. Ett par fågelkvitter, några enstaka stjärnor. Allt det där som får en att känna att det är värt det.

 

Fortfarande känner jag ibland att jag borde skriva om något annat än det jag skriver, att det borde vara roligt och fyndigt och allt möjligt. Efter 1.5 år har jag fortfarande inte kommit över det faktum att jag berättar om mitt liv på internet. Det känns så pretentiöst och anspråksfullt, som att varför skulle någon ens bry sig eller vilja höra.

 

Och av rädsla för att få höra dessa ord från någon annan (vilket inte hänt en enda gång) får jag impulsen att i förebyggande syfte defensivt skrikskriva NI BEHÖVER INTE LÄSA JAG HAR INTE BETT ER.

 

Ungefär som när människor kommer en för nära och man plötsligt blir skygg och vill säga JAG HAR INTE BETT DIG TYCKA OM MIG FÖRVÄNTA DIG INGET. Kanske antar jag bara att jag förr eller senare kommer göra människor besvikna om dom sätter sitt hopp till denna orangefärgade resliga figur som har ett par ess i rockärmen men inte mycket mer än så, utan bara är en helt vanlig människa med brister och banala minfält utspridda under huden.

 

Jag lyssnar på The Perishers och undrar vad jag ska göra med mitt liv. Det är som att jag rensat ogräs ett par år nu, fnöst bort allt det som inte hör hemma där jag bor. Men vad ska man göra sen när man står där med en fin och bördig jord? Vad ska man plantera? Hur ska man veta?

 

Ska jag försöka bli nåt typ en författare eller vad dom kallar det? Jag vet inte. Varför skulle jag vilja det? Hur ska jag veta vad jag vill? Jag vill en massa saker men jag vet inte om det är uttryck för genuin vilja eller konstiga krav som egentligen inte är mina. 

 

Och sådär funderar jag när jag nyss fyllda 25 plockar skräp från golvet medan klockan närmar sig midnatt. Funderar på mitt liv. Och vad jag vill. Och så känner jag mig lite misslyckad och hatar mig själv och dom val jag gjort. Slår på mig själv för att jag inte kommit längre. Och så tänker jag på människor i andra delar av världen som sliter häcken av sig 14 timmar om dagen och knappt har råd med mat. Varför är då det här så jobbigt för mig?

 

Så tänker jag, när jag går där och skrubbar toaletter. Så funderar jag när jag susar fram över kullerstenen och viker av in mot kyrkan för att plocka upp ännu ett bibelcitat ur den där urnan i hopp om att finna något slags svar. Och så känner jag mig lite misslyckad och hatar mig själv, som man ju gör. Men sen tänker jag på människor jag känner och deras kamp. Tänker att jag vet människor som har jobb och fina skor men som ändå inte är lyckliga. Och så undrar jag varför jag oroar mig så mycket för det.

 

Men pengar måste man väl ha. Tror jag. När jag hade som mest pengar, eller snarare när jag var som mest vårdslös med mina pengar, mådde jag som sämst. Och den där sommaren där jag hade typ 2000 kronor över när hyran var betald var ju bland dom bästa jag haft. För det finns ju fullt med människor runtomkring mig som gärna bjuder på mat och har så det räcker och bli över. Och jag antar att dom tycker om att vara med mig för att dom är med mig.

 

Så funderar jag, när jag sitter här. Vad som är meningen med allt. Varför jag sliter så med saker och ting. Varför jag sliter mindre och mindre. Varför det inte verkar spela någon roll. Eller snarare så att det blir mjukare att leva. 

 

Jag funderar på vad jag vill. Och så tänker jag på döden, så här 25-årigheten till ära. Att vi alla bara är som små myror fast på en planet som skjuter fram genom ett oändligt universum. Vi enfaldiga människor, inkastade i en ofattbar tillvaro. Varför tror vi att vi ska klara av det så bra? Varför tror vi att vi ska klara av det här så himla bra?

 

Tänker på den tid jag haft. Det liv jag haft. Ett liv som ofta varit rätt dåligt men som varit ett liv likväl. Och den där pojken jag var en gång i tiden, han som hänger där på väggen, han är ju död sen länge. Är det där jag? Tänker jag. För han känns så främmande, så långt bort. Vad tänkte han? Vad kände han? Jag minns bara bilderna, och ibland kanske bildtexten, men inte mycket mer än så. Kvalificerade gissningar har jag många, långa freudianska analyser om varför det blev som det blev.

 

Men han är ju död sen länge. Och alla andra versioner av mig är också döda sen länge. Den jag var igår är död. Och den jag var när jag började skriva den här texten är död. Imorgon när jag vaknar så kommer den här stunden vara död och borta för alltid.

 

Vad ska man göra av allt det där? Ska man bara inte bry sig så mycket och tänka att nä men jag kanske vill bli brevbärare och så blir man det. Eller ska man göra slag i saken och verkligen se in i sig själv och försöka hitta något evigt? Min magkänsla säger att det finns något sådant men vad vet jag, bräcklig efemär köttklump, vad vet jag. Kanske är det bara falska förhoppningar, hur jag vill att det ska vara. Kanske är det bara mitt sätt att tackla evighetens kolsvarta fingerspets som petar mig i ögat.

 

Och så tänker jag på hur det har varit och på att det är så mycket bättre nu. Men en sminkad gris är fortfarande en gris. Och jag känner mig som en gris ibland. Som att det inte är så mycket som har förändrats egentligen. Denna flytande tillvaro, denna omöjliga existens. Detta universums primalskrik rakt ut i intet. Verkligheten som ett vibrerande stämband stämt till förtvivlan. En moders värkar.

 

Det ligger en pressbyrån-tändare framför mig på bordet. Jag tittar på den. Den är vit, och svart, och har text på sig. Den ligger där. Jag kan ta upp den, känna på den. Slå fram en låga. Se det brinna. Som en reva i tillvaron, som ett hål i tidens väv. Och så kan jag skriva om den.

 

Och så kan jag känna hopplösheten och andetagens misstro kräla sig fram genom min krokböjda kropp. Så sitter jag här med känslan, och det är skönt att skriva. Men sen tar det slut. Precis som dagen, och natten. Precis som förhållanden. Precis som föräldrarnas tid här på jorden. Precis som fylleknullet. Precis som allting annat tar det slut. 

 

Och vad gör man då? När buffelhjorden rusat förbi och lämnat en nedtrampad skoningslöst tyst ödemark att evigt begrunda. Vad gör man då? Vad gör man när orden tar slut? När man sitter där och har pratat sig trött och inser att alla långa utdragna meningar man slängt ur sig bara var ett sätt att täcka över den oundvikliga insikten att man är vilsen och mållös. 

 

Jag, bräcklig ändlig spröd människa, slumpartad köttklump nedärvd på jord och sten. Vad gör man då? Önskar jag hade några svar. Önskar jag kunde drömma om änglar och vakna vit och ren. Jag ser min spegelbild i den låsta iphonen, det korta håret förvånar mig. Dom där ögonen, dom betraktar mig. Ändlösa gröngrå hav av längtan fastspikade i mitt urgröpta kranie. 

 

Kanske hittar dom mig om 10 000 år, fastfrusen och välbevarad i Sibiriens permafrost. Vad kommer dom säga? Det här exemplaret levde mest troligen på en kost av mjölmat och grönsaker. Karaktäristiskt för denna tidsålder. Relativt lång. Normalvikt. Till synes inga brutna ben. Dödsorsak okänd. Mest troligt av nordlig härkomst. Är det allt jag är när tiden gått? Vita ben och skrumpen hud? Medelmåttig tandhälsa och om ni tittar närmare på ryggkotorna kan man se en viss böjning av ryggraden. 

 

Men dom kommer inte kunna se det ögonblick då jag i femte klass fick höra av skolsköterskan att min ryggrad var sne. Dom kommer inte kunna höra dom bristfälligt lugnande orden att man opererar först i åttan och att det kanske blir bättre tills dess. Dom kommer inte veta vem som satt mitt emot mig när mjölmaten och grönsakerna slank ner i min magsäck. Dom kommer inte veta hur mina händer brann och hur mina ögon slog fram i storm.

 

Är det allt jag kommer bli? Frostmänniskan Brutus? Från internetåldern? Och antagligen blir jag inte ens det. Antagligen blir jag bara en hög av aska spridd vind för våg på en liten gräsplätt bland dom miljontals andra som försökt sätta sina förgängliga fotspår på denna klump av jord och sten.

 

Det finns så mycket jag kan säga om vad jag tänker och känner och vill, jag skulle kunna skriva tusentals sidor om det jag sett och levt, men på senare tid känns det som att allting kan kokas ner till orden "jag längtar hem". Jag längtar hem. Jag tittar upp mot stjärnorna och letar efter ett hem. Och jag tänker och hoppas så innerligt att det finns där någonstans. Varför skulle jag längta efter något som inte finns? Varför skulle min själ hungra efter mat som inte existerar?

 

Det ligger en tändare framför mig, den är vit och svart och har text på sig. Jag kan ta upp den, känna på den, slå fram en låga och se det brinna. Men vad gör man sen? När man inser att livet är så kort och att vänskaper och kärlekar är ännu kortare? Allt bara dör och av vännerna jag hade som liten finns inga kvar. Dom vi var och det vi hade är dött sen länge.

 

Och visst det växer upp nya men vad händer sen? När min tid är räknad och mörkret väller in? Är det då jag får komma hem? Är det då vi alla får komma hem? Är det då vi äntligen får vila? Eller blir det bara ingenting och så fortsätter allting? Nya människor pressas fram genom spräckta könsorgan, blodiga och täckta av bajs. Nya människor som förväntas klara av det vi kallar livet. Bland krig och förnedring och spräckta ballonger.

 

Är det här allt det blev, till slut? Efter alla vitaminpiller, efter alla nedsläckta terapisamtal, efter alla nätter där kärlek kändes viktigare än sömn. Vad blev det till slut? Vi, jordens barn som blickade framåt tills det inte fanns något mer att blicka framåt mot. Så vänder vi oss om, i en sista utdragen dödssuck och undrar vad allt var värt.

 

Människor som kramar sin bibel, sin koran, sin ateism. Kramar allting, släpper taget, försvinner bort. Till det oövervinnerliga mörker där vi en gång brändes fram bland stjärnstoff och gaspartiklar. Kanske är det som att komma hem, kanske är det bara ingenting. 

 

Så jag börjar frysa och hämtar den svarta hoodie jag bar varje dag i två månader när jag gick andra året på gymnasiet, tänker att den ska ge mig nån magisk kraft som slutligen får mig att hamra fram dom ord jag alltid sökt, känslan jag alltid flytt, havet jag aldrig mött. Men det är bara fåfänglighet, fåfängligheters fåfänglighet. 

 

Ibland när jag vilar mitt huvud mot skrivbordet och sluter mina ögon får jag en känsla av att jag ska öppna dom igen och vara tillbaks någon annanstans. Vara tillbaka i den där lägenheten på bäckgatan och känna pappas hand mot min rygg när han tappert försöker trösta mig. Får för mig att allt det här bara är en konstig dröm. Att jag ska vakna upp och vara tio år och äta sockrig yoghurt till frukost och agera ut i skolan för att jag inte förstår mig på mig själv. 

 

Som att hela mitt varande ska brista i gränserna och försvinna och bli något annat. Och jag är så ihopsjunken nu för tiden men jag orkar bara inte med att sträcka på mig för varför ska jag göra det. Varför ska jag göra något överhuvudtaget. Vad spelar det för roll när jag om 10 000 år ligger där utsträckt på en iskall metallbänk och har främmande händer rotandes i mitt ledbrutna skelett.

 

Bakgrundsbilden på min mobil visar en maskros som blivit vit och en hand som håller den framför ett hav av grönt. Det är en vacker blomma, en vacker bild, en vacker hand. Det var min hand en gång. En hand som känt värmen av en fitta, en hand som tjuvnypt och skrivit dikter ingen någonsin fick läsa. En hand som kramat en klubba av trä och sprutat iväg en hård svart gummimassa förbi en målvakt och in i ett nät. 

 

En hand som många andra. En hand som en gång var min men som nu är död. Men det är väl också livet, eller hur Fante?