vadvillvincent.blogg.se

31 jan 2017, 01:57.

 

Förr eller senare kommer jag alltid tillbaka hit. Det är mitt vattenhål i världen. Det är här jag får komma hem, sträcka ut min mörbultade kropp på ett palmblad eller nåt sånt. Det är här jag får vila och vara mig själv. Bland konstiga ord och plinkande toner från Buckethead.

 

Sen blir det sent och jag somnar och så börjar en ny dag. Och jag cyklar omkring och försöker bete mig som en normal människa. Lyckas ibland men misslyckas oftare. Går omkring och trängs och svettas och småpratar på engelska med mina nya kollegor och känner doften av pizza och sen kanske jag nästan krockar med en bil.

 

Leker människa och låtsas att jag är en person som har ett liv med intressen. Spelar med och kallar mig själv för Vincent och berättar artigt att jag är 25 år och kommer från Växjö. Men nånstans känns det lika verkligt och sant som att säga att jag är en banan som vill vara en rotfrukt, typ. Men det är rätt kul ibland och parken är fin under den gråa himlen och fåglarna börjar sjunga om våren och jag har ben att gå på och händer att gnugga mot varann.

 

Så jag fortsätter här i mina till synes ändlösa dagar. Jag ligger i sängen och tänker på det som varit och varje natt är det nya gamla minnen som kommer tillbaka och jag förundras över varifrån dom kommer och vem som bestämmer vilka minnen som ska spelas upp där inne på den rumlösa skärmen dom kallar medvetande.

 

Men det är här jag får komma hem, det är här jag får vila. Förr eller senare kommer jag alltid tillbaka hit till mina konstiga ord och trevande försök att färglägga och kartlägga en hart när ogreppbar tillvaro. Och på väskan där borta som jag lånat från jobbet ligger en röd tröja med en vit tygbit på och för en kort sekund som varar lite längre än jag först vill erkänna tror jag att det är en tomte. 

 

Här i mitt vattenhål. I min omslutande famntagshimmel där blåbär blir stora som jordklot och sårskorpor till häftiga vulkanlandskap. Jag vet inte varför men egentligen så försvinner dom flesta frågor när jag är här. Dom suddas ut och framför mig finns bara en tom tavla som jag alldeles själv utan hänsyn till andra får fylla med vad jag vill utan att tänka efter eller vara rädd för att göra bort mig.

 

Och det står en vit deodorant i den minst lika vita bokhyllan och jag tänker på min kompis som tipsade mig om den sorten. Jag minns bakfylledagarna då jag han och kompis nummer tre satt på pizzerian borta vid mårtenstorget och slevade i oss kött och ost och tomat på brödbottnar och skrattade åt vad för galet vi nu hade gjort kvällen innan.

 

Och det skär i mig på ett konstigt behagligt sätt när jag drunknar i mitt livs överfyllda hav. Som en ocean av tid och dagsförluster och små sångfåglar som skuttar runt på marken som om dom inte visste hur bra dom hade det. 

 

Och ibland tar det stopp mitt i texten och jag blir nästan liten ledsen för om jag själv fick bestämma hur det här gick till hade jag nog suttit här tills luften tog slut och stjärnorna ramlade ner. Men det är fint att få ha det här lilla vattenhålet i en annars så märklig värld.

 

Det är fint när skratten plötsligt kommer tillbaka efter långa tunga funderande timmar och det är härligt att sitta med en kopp kaffe i sängen på morgonen och kanske inte var helt nöjd med livet men ändå känna att det kunde varit så mycket värre och det är väl värt i alla fall nåt.

 

Jag har ritat små figurer på min vänstra arm med en blå bläckpenna så som jag gör när jag sitter här ibland och kasar fram genom oändlighetens varma barm. En av dom är ett kors och en annan är ett hjärta och där mitt bland allting finns också en ofullständig mening som jag kladdade över till en klump för att den mjuka huden under inte var så lätt att skriva på och jag ville ju att texten jag skulle skriva skulle skrivas så fint som möjligt.

 

Så mycket att ta in. Så mycket liv att leva. Så mycket färger och känslor att påminnas och ta hand om. Så många ögon att försvinna in i och så många bakgator med upplysta fönster jag aldrig kommer få se. Patenterade hemdofter jag aldrig kommer få uppsöka och så många dagar kvar som bara ligger uppradade och väntar på att få födas. 

 

Så mycket att ta in. Så många dagar att leva. Vad ska vi göra med allt egentligen?