vadvillvincent.blogg.se

(Att lyssna på medan ni läser.)

 

 

 

-

 

Blogg.se, framsidan, "nu skiter vi i celluliterna och har en rolig sommar!". Jag antar att det ska vara befriande och frigörande, kanske är det det. Men jag ser bara ännu en översminkad tjej som lägger upp bilder på sin rumpa.

 

Vi börjar om, jag orkar inte glida iväg i en lång utdragen gardering om könsnormer och sexualisering. För vafan vet jag? Det är bara människor alltihop. Jag orkar inte läsa nyheterna längre, går in på DNs framsida nån gång ibland och scrollar förbi masskjutningarna och politikermorden, suckar och trycker bort. Vad ska jag göra av det? Har väl nog med mitt eget.

 

Köpte en blomma idag av farbrorn på clemenstorget, han som fick vara med i lundagård. En pelargon. Rosavit. Har velat köpa av honom sen jag läste det där. Han fick mig att tänka på Taoismen. Att sitta på ett torg och sälja blommor i 25 år, åka hem, titta lite på TV och sen börja om. Ingen familj. Och vara nöjd med det. Tänk om man kunde vara sån.

 

Det var en bister morgon, jag var arg men ville inte visa det. Men så köpte jag den där blomman och jag vet inte riktigt vad det var men när jag gick därifrån så hade allting släppt. Det kom tillbaka senare, någon timme eller så, men ändå. Nu står blomman här på mitt rum, så fint i fönstret. Den första blomman som jag sköter på egen hand. Klarar jag av det kanske jag klarar av allt annat i livet? Han sa att den var lättskött. Man får väl börja där.

 

En pelargon. Det är fint att ha en blomma och jag förvånas nu över att jag inte skaffat en tidigare, att ha på mitt rum alltså. Men mitt förra var ju så litet, så nerdraget, så avsaknande av fönsterbrädor. Vi ska nog trivas bra ihop, jag och blomman. Man får väl vara glad över det i alla fall. Och så ska anticimex skicka fällor till oss för att hjälpa mot silverfiskarna. Det ska också bli kul, och dom är ju små saker man kan vara glad över, det lilla i livet.

 

Det finns en konstig tjusning i att huka runt i kalsonger på köksgolvet mitt i natten och jaga dom små liven, för att ta ifrån dom livet. Döda dom. Silverfiskarna som funnits här på jorden i 300 miljoner år. Det är kul att ha ett uppdrag, något att kämpa emot. Ja, förutom allt annat i livet då, men ett par silverfiskar känns ändå hanterbart. Ett tydligt problem med tydlig lösning. Sådana finns det ju inte så många av.

 

Om man till exempel jämför med meningen med livet. Att hitta en mening, och kanske sig själv, kanske samma sak. Eller att få kärlek att fungera. Eller förlåta sig själv och andra. Vem ringer man då? Anticimex? Ja hej, jag har lite sorg i min själ som jag skulle vilja utrota, har ni nåt mot det? Ett spray kanske? Helst miljövänligt, helst en svan på, eller krav, eller ekologiskt. Det är väl inte rödlistat? Nä, det är väl bara djur som kan vara det. Silverfiskar, är dom rödlistade? Vem vet. Inte tänker jag äta dom i alla fall. Inte än.

 

Ja, hur var det nu? Jo just det, blomman och jag, vi kommer nog trivas bra ihop. Mitt nya rum och jag trivs bra ihop också. Det är min borg, mitt andetag i världen. Min strupes sår, mitt hjärtas skri. Je suis.

 

Tränade idag, hårt som fan. Tränaren berömde min vridning i vänsterkroken. En bra sak, tror jag. Och jag hann med bussen. Lyssnade på bra musik. Det satte sig en tjej bredvid mig, jag försökte prata med henne utan att säga ett ord eller ens titta åt hennes håll. Vet inte om hon hörde. När hon gick av tänkte jag att nu är vi sammanbundna för livet men kommer aldrig ses igen.

 

Ja, så gör jag ibland. Det handlar inte om kärlek, inte på det viset. Jag gör det med alla människor. Försöker känna dom, prata med dom, på ett annat sätt. Orden slinter ju så dant när jag pratar med främlingar så då känns det lättare att hålla tyst.

 

Blomman och jag. Jag och blomman. Min första pelargon. Tänker att den ska lära mig om livet, om årstiderna, om livets rytm. Om alltings gång, om livet och döden och mörker och ljus. Kanske kan jag prata med den? Viska tyst mellan morgonregnets droppar om allt det där som jag inte vågar säga till nån annan? Kanske kan den bli min bästa vän.

 

Jag hann med bussen idag, det var skönt. Och nu är jag hemma och har hängt upp träningskläderna så prydligt så, rätat ut lindorna, duschat, plockat in i diskmaskinen, ätit, tittat på Dag säsong fyra. Tagit min omega 3, mitt magnesium. Små vita tabletter med vitaminer och mineraler, små vita piller av hälsosamt hopp. Det lilla. Vi får börja där, blomman och jag. Vi får börja där.