Be someone.
Skolan är över. Livet är ungefär likadant. Samma lugn, samma stress. Men finns inget yttre att knyta det till så allting förblir ovissa känslor utan konkreta motsvarigheter i den fysiska världen.
Jag sover till 12, äter en banan. Cyklar sakta till stan i brist på annat, andas med näsan. Går på nån konstig konstutställning av afrikanska feminister. På alkisbänken utanför börjar Urban prata med mig. Om livet, om att dricka i 3 år och sen vara nykter i 7. Om norrland förr i tiden. Om år som känns som spikar i kistan. Hoppas Gud har många spikar, säger han och skrockar.
Men allting känns som en pastisch. Jag tittar på min konst, pratar med alkisarna, äter en frukt. Samma sak. Samma berättelser fast med andra ord. Så blir det kväll och jag sitter här på mitt rum igen med rullgardinen halvt nerdragen. Lagom för att grannarna ska kunna se mig. Och jag vandrar runt i den fina naturen, pratar mjukt och får klappa skrikande kattungar men när dagen är över är jag aldrig riktigt nöjd.
Samma sak med den här texten. Jag har sagt allt förut, tänkt allt, känt allt. Varför skriver jag ens, varför läser ni ens. Jag måste göra nåt nytt. Kasta mig ut för nåt, kasta mig in i nån, vad som helst. Ge mig nåt nytt, överraska mig, skaka om min värld.
