Tankar om natten.
Jag läser en femtio sidor lång dikt men koncentrationen flyr mina ögon. Så jag slutar försöka. Nu tänker jag, på mycket. På det här med bloggen, på skrivandet, vad det ska bli av mig, egentligen. Jag är nog inte orolig, mest fundersam, tror jag. Funderar på hur jag vill leva. Tänker på att få beröm, att det känns bra men också lite ihåligt. Som om det inte räcker, som om jag trodde att det skulle ge mig mer. Om hela världen sa "Vincent du är bäst!", hade det räckt?
Antagligen inte. Det är något annat jag vill ha. Så jag funderar på hur jag vill leva, och det är nog så här. Som jag lever nu. Billigt, enkelt, fritt. Precis så här. Att få vila på dagens osynliga bomullskuddar, dricka ur himlen, värma mig hos träden. Enkelt. Fritt. Vanligt. Stort.
Illusionerna går i kras en efter en. Det spelar ingen roll hur vacker flickan som säger "jag älskar dig!" är, det går inte leva på ändå. Inte på beröm, inte på pengar, inte på prestationer. Inte på god mat, inte på sprit och cigaretter. Ingenting är gott nog i sig självt. Eller snarare, allting är gott nog i sig självt, även jag, det är förväntningarna som skapar glappet. Diskrepansen tänkte jag skriva först, men ångrade mig. Enkelt.
Jag försöker räkna ut hur länge pengarna räcker när tanken slår mig att kanske andetagen tar slut först. Så arrogant av mig att kasta oro på pengar, som om själva livet alltid kommer finnas där. Jag är ju här nu, och jag tycker om nu, jag tycker om det jag gör. Jag tycker om att vakna på morgonen, jag tycker om hur min kropp känns. Jag tycker om att höra fingrarna knattra på tangentbordet, tycker om att blunda och se in i mig själv.
Paus från dikten, den långa dikten. Dikten som blev för lång, så lång att jag ville ha den klar så jag äntligen kunde säga "denna bok har jag läst!". Också när jag i min ensamhet läser dikter vill jag vara speciell, beläst, nånting. Försöker vara allt det som brinner upp i det eviga mörkret. Det tomma, tomhänta, meningslösa, tillgjorda, mänskliga.
Det är okej antar jag, det får vara som det är. Natten rullar sig i snön, fnittrar när ingen ser på. Jag står gömd bakom spegeln, ser allting. Förundras, vet om. Här stannar jag ett tag. Så vilar min själ.
(stulet från Pentti)
