vadvillvincent.blogg.se

 

En natt som denna har jag inte så mycket att säga. Det är varmt och stilla och sådär.

 

Jag har antagligen varit lite för öppen med mitt liv på internet, kanske är det så. Och den där artikeln på nyheter24 som jag skickade in i nåt slags panikartat försök att bli känd eller sedd eller nåt, är ju inte heller så härlig. Ibland när jag kommer att tänka på den skäms jag så mycket att jag vill titta på serier tre dygn i rad bara för att slippa vara med känslan.

 

Men det är väl sånt som händer, och nu saknar jag att skriva. Nånstans längs vägen tappade jag bort det roliga. Den barnsliga glädjen i att bara vara och uttrycka mig. Det blev så komplicerat och svårt och det var så mycket annat som kröp in och förstörde.

 

Och jag tror att det blev så med allting annat i mitt liv också. En dag vaknade jag upp och allt var bara tungt och svårt och jobbigt och komplicerat. Hur kunde det bli så? Vad hände med att livet var enkelt? Och jag menar inte att det aldrig ska vara krävande eller att man alltid ska vara glad. Men vad hände egentligen med livet? Det som skulle vara en gåva?

 

Hur kan man födas in i allt det här vackra och sen förvandla det till ett virrvarr av självhat och prestationsångest och evig ständig kamp utan målgång? Hur kunde det bli så här tokigt? Undrar jag en natt som denna. Undrar varför vi gör det så krångligt att leva.

 

Det känns som jag har glidit bort så himla långt ifrån mig själv och nu vill jag tillbaka. Jag är bara så trött på att försöka vara något som jag inte är. Trött på att hela tiden längta bort från där jag är till nåt annat. Trött på att se alla känslor och tankar som finns i mig som problem som måste lösas, så att jag en dag ska kunna vara glad, komma fram.

 

För det har gått 25 år nu och den där perfekta dagen när allting har löst sig verkar inte komma. Jag är bara trött på att slåss mot mig själv, känna att det är något fel på mig, att jag måste bli nån annan nån bättre innan jag kan vara nöjd. Så trött på att dra i mig själv och försöka tänja åt alla håll. Det gör bara ont.

 

Jag kan inte hjälpa att jag är där jag är. Det har bara blivit så här och nu är jag här. Det känns som att jag har glömt bort nåt viktigt, nåt stort. Nåt som jag visste för länge länge sen, men som jag bytte bort mot jag vet inte vad. Torrt förnuft kanske. En löjlig tanke om att livet är som det är, ett försök att "möta verkligheten". Men det är inte min verklighet.

 

Och jag kan inte sitta här och låtsas att jag har några svar, att jag vet nånting överhuvudtaget. Jag vill bara inte slåss med mig själv längre. Det är inget fel på mig. Jag är inte ett problem som måste lösas. Jag är inte en trasig maskin. Jag är bara en människa, ett liv. Och jag är trött på att förneka det livet. Försöka ta mig ur och komma bort.

Vad är det jag ska bort ifrån? Mig själv? Mina känslor? Det jag känner? Det jag minns? Mina framtidsplaner? Min oro? Min sorg? Min glädje? Mina tvivel? Vad är det som är så fel med allt det där? Vem har sagt att jag är ett problem? Varför får det inte vara så här? Varför får jag inte vara osäker? Varför får jag inte inte veta? Varför får jag inte vara ledsen och vilsen och allt annat?

 

Är inte det också bara liv? Precis som allt annat? Och en dag kommer jag vara nåt annat, och då är jag det. Eller kanske det förblir så här livet ut. Men då får det väl vara så, vad gör väl det. Så trött på att se in mig själv och sätta upp små röda lappar med ordet "FEL" på. Så trött på att se mig själv i spegeln och hitta små påhittade avvikelser som måste repareras och förändras.

 

Det är inte bara dumt och onödigt, det är ett brott mot mig själv. Våldsamt. Förnekelse av allt som är heligt i livet, om det nu finns något sådant. Jag vill inte se mina dagar som onda måsten jag måste ta mig igenom för att komma till en påhittad framtid där nån magisk kraft har tagit mig hem. Jag vill inte tänka att min förkylning är något som kommer i vägen och förstör bara för att jag ligger hemma i sängen.

 

Det är bara liv, bara liv alltihop. Att ligga hemma och vara sjuk, att handla alvedon. Att springa två mil, att gå på fest, att vara ensam och ihop och ledsen och glad och gammal och ung. Det är bara som det är hela tiden, och jag är trött på att sitta som nån jävla självutnämnd Gud och tala om för mig själv och andra hur det borde vara, att det borde vara annorlunda.

 

Vem fan är jag att säga nåt om det. Jag är trött på att förneka delar av mig själv bara för att dom känns lite jobbiga, eller för att andra inte gillar dom, eller för att det inte stämmer överens med nån konstig norm. Som om det skulle finnas någon av oss som har rätten att uttala sig om vad som är rätt och fel. Galna hybris-människor som rotar runt i sig själva och tycker till om vad som har rätt att finnas där.

 

Nä jag vill inte vara ledsen, nä jag vill inte vara det här, nä jag vill inte vara sur eller arg, eller sakna nån. Jag vill vara det här och det här och det här och om jag inte får vara det så är något fel och då måste jag kämpa för att göra det så, även om jag vet att det inte funkar och bara skapar lidande.

 

Det är inget fel på mig och det är inget fel på dig. Och jag är så trött på att försöka leva upp till en bild, en fantasi, som jag vet aldrig kommer bli verklighet, som inte ens är jag. Kan jag inte bara få vara som jag är? Vem har sagt att det är något fel med det? Varför kan det inte bara få vara som det är?

 

Jag vill bara låta mig själv va, precis som jag är. Precis precis som jag är.