Det är inte segern jag vill ha, det är striden!
Man ska välja sina strider, heter det ju. Tror jag. Och jag tycker det är så jävla gott med syltmackor. Alltså bröd med mycket smör (bregott), prästost och hallonsylt. Så himla gott är det. Äter det varje morgon nu för tiden. Och så har jag haft lite dåligt samvete över det. Eller ja inte dåligt samvete kanske, men typ känt att det kanske inte är så bra egentligen. För att det är sylt och det är socker och det är dåligt, typ. För min hälsa, eller så.
Så kom jag hem från klubben nu ikväll och gjorde tre syltmackor och var glad men ändå skavde det lite. För att det kändes onyttigt, vafan det nu innebär. Men sen tänkte jag att vafan MAN FÅR VÄL VÄLJA SINA STRIDER! För jag drack ju ingenting, rökte inte, och så har jag tränat 6 gånger den här veckan och ska träna imorgon igen. Och så äter jag typ aldrig godis eller chips eller gud förbjude obehagligt äckliga ostbågar.
Så då kanske det inte är hela världen om jag äter syltmackor varje dag. För hur dåligt är det egentligen. Antagligen är det inte dåligt alls. Herregud, någon måtta får det ju ändå vara på min hälsohets. Jag får välja mina strider helt enkelt. Och vara nöjd med det jag gjort. Typ börjat äta grönsaker hehe.
Jag menar för typ tre år sen drack jag ju bara en massa öl, rökte cigaretter, satt uppe hela nätterna och tränade inte överhuvudtaget. Med det i åtanke blir det ju nästan skrattretande att sitta och oja sig över lite syltmackor. Nä, syltmackorna är här för att stanna. Det är helt enkelt något jag får acceptera med mig själv, jag älskar syltmackor. Chips och annat mög får ni gärna behålla för er själva. Här är det syltmackor som är dagens höjdpunkt. Det är mitt snacks. Mitt syndiga frosseri. Min akilleshäl. Mitt ljus i mörkret.
Och om det är nån som gnäller över att boots of spanish leather dyker upp hela tiden kan jag tala om redan nu att du lika gärna KAN HÅLLA KÄFTEN!! Nä skojar bara. Hittade den här versionen och tyckte den var bra. Först såg jag att den var från sons of anarchy och blev lite skeptisk, och så lyssnade jag och så kändes det lite mjäkigt eller så. Ni vet, som det kan göra. Och mitt lilla indiejag tänkte att vad är det här för skit egentligen!? Nya töntiga serier om tjocka gubbar i lädervästar med dåliga covers på bra låtar.
Men sen kom jag på att jag inte längre är ett nervvrak till 17-åring som bara kan tycka om musik som ingen annan tycker om. Och så insåg jag att låten faktiskt var skitfin. Och så lyssnade jag på den. Och så var det fint. Och nu skriver jag om den. Som det kan bli ibland va?
Hoppas ni har det gött där ute i stratosfären, peace ya'll!