vadvillvincent.blogg.se

Ibland kan det vara knepigt att skriva saker för allmänheten. För det är inte alltid jag känner för att vara sådär galet rättfram, men kanske finns det ändå nåt jag vill säga. Och så lindar jag in det lite istället. Kanske skämtar om det för att skapa lite distans mellan mig och själva företeelsen. Som man ju ofta gör i vardaglig konversation, till exempel. 

 

Men så finns ju alltid risken att man lindar in det så mycket att ingen ens förstår vad man pratar om. Så kanske det slutar med att man bara skriver en massa konstiga texter om månen (skämt som skapar distans). Och så blir allting bara jobbigt meta och man (jag) vet knappt själv vad som händer.

 

Åt precis veganska pannkakor och nu är det måndag. Natt. Det var punka på cykeln innan när jag skulle till jobbet. Och enligt mannen som lagade min senaste punka är det knappt någon mening att fixa cykeln igen eftersom själva hjulet är rostigt och jävligt. Så denna punka var alltså en dödsdom för min cykel. Sorgligt. Ändå. Tycker jag. Jag som lagade och smorde den så fint bara för nån vecka sen. Kanske var det en undermedveten dödssmörjelse, vem vet.

 

Dags att dra ut pluggen. Avlida det gamla åbäket. Vad gör man ens? Lämnar den i nån buske? Väntar tills bostadsföreningen genomför sin årliga cykelrensning? Skänker den till folkracerörelsen? (obskyr Olle Ljungström-referens). Så nu ska jag köpa en ny cykel. Har ju förlorat både vänner, släktingar och flickvänner så en gammal rostig cykel ska väl inte vara några problem.

 

I oktober förra året gjorde jag en grej vid namnet "Visionen av mig om ett år". Något jag plockade upp från en bok av Kay Pollak. Skrev alltså ner hur jag ville att mitt liv skulle se ut om ett år, indelat i olika kategorier. Sen skulle man visualisera allting och i förväg tacka för att man fått det. Under kategorin "materiellt" skrev jag bland annat "har en fin cykel". Vilket antagligen kommer bli verklighet nu! Kanske funkar det trots allt.

 

Men det är konstigt, att jag sitter och pratar halvvägs flummigt om att min cykel gått i graven. När jag skulle kunna prata om så mycket annat. Med vad vill folk höra? Jag tänker på hur ni sitter där i era hem, lönnfeta, hukandes över datorn. Varför läser ni? Vad är det ni tror jag kan ge er?

 

Är det nåt värt att läsa, lite flams om cyklar och Kay Pollak? En skön paus från livets allvar? Eller vill ni kanske hellre höra om något mänskligt? Något verkligt? Något utan distans? Eller blir det för jobbigt om jag kastar av mig alla konstiga knep och invävda antydningar? Och vet jag ens själv vad jag hade sagt?

 

Kathy I'm lost I said though I knew she was sleeping. I'm empty and aching and I don't know why.