Söndag revisited.
Igår var en bra dag allt som allt, en levande dag. Vaknade tidigt och bakfull. Och sen gjorde jag en massa annan skit med 3/4 av min fina familj. Jag var en av dom tre, alltså. Såg en bio om den svenska ensamheten, drack finöl på en sportbar. Fick inte skjuts av en skåpbil till krogen. Lallade runt lite med alla sköna vänner som jag på nåt sätt tydligen lyckats skaffa mig.
Det kom fram en underbart söt tjej på dansgolvet och kysste mig, och jag kysste tillbaks, som den gentleman jag är. Sen flydde hon iväg, vem vet varför, och jag stod kvar rådvill och lämnad. Hamnade på nån efterfest, drack lite konstig vodkablandning för att badda såren och träffade på nån kille som tydligen mindes mig från en efterfest för 2,5 år sen, jag mindes inte honom.
Gick in på toan och skrev en sådär härligt överdriven sentimental fylletext om hur ledsen jag var över den där tjejen. Gick ut till soffan, lyssnade på två skäggiga män prata om metal men tröttnade ganska snart och cyklade hem med ansiktet fullt av tårar. La mig i sängen med långkalsongerna på och somnade som en utslagen bäver.
Och nu sitter jag bara här med min tragiska tekopp och väntar på att solen ska tröttna på att skjuta in genom mitt fönster. Det är som livet är mest alltså, det går upp det går ner, man vinner förlorar ler. Blev fotograferad idag också, av en proffsfotograf! Tog på mig min finaste skjorta och försökte se avslappnad ut, som man ju gör.
Ja, such is life. Tänkte jag kunde bju på den där sentimentala texten, för varför inte. Det finns ju något väldigt avväpnande med att vara rak och ärlig. Eller?
Förresten tjejen, om du råkar läsa detta, det är din förlust, bara så du vet. Jag hade gett dig nåt ingen annan kan ge.
Toatext:
På dansgolvet. Det kommer fram en väldigt söt tjej, dansar med mig. Sen kysser hon mig. Jag är i himlen. Men sen flyr hon iväg, och jag, så nervig och skakig, vågar inte följa med.
Vad ville hon egentligen, det kommer jag aldrig få veta. Och det bultar och värker i hjärtat resten av kvällen. Jag försöker trösta mig själv med fina ord, som att allting händer av en orsak, eller att man alltid lär sig nåt av sina nedfall.
Men det blir just bara ord, och jag sitter ensam kvar på toaletten på efterfesten och talar mjukt och länge med såret hon rev upp.
Vilken värld ett par läppar kan öppna. Och vilken smärta som följer. Så många år jag levt, alla visa ord jag kastat ur mig, men allt blir till meningslöst damm när verkligheten tittar fram.
Så kanske var det bara inte menat, kanske är det okej att jag inte vågade vänta på henne i kön och fråga varför hon gick. Men just nu känns allt bara handfallet och tomt.
Jag ville nog bara veta att jag är en vacker person som är värd att vara med. Istället blev jag lämnad med känslan av att vara ful. Vilken värld ett par läppar kan öppna. Och vilken smärta som följer.
