vadvillvincent.blogg.se

Städade en timme längre än jag brukar idag, mycket klorin, mycket disk. Och nu efter tio minuter av rofyllt kämpande lyckades jag äntligen sätta tejpbiten på rätt plats för att skärmen ska funka. Så nu sitter jag här och snusar och dricker apelsinjuice och lyssnar på Kent och skriver. För att det bara kändes som att jag borde göra det.

 

Fast nu började den glappa igen. Jaja. Skriver inte så mycket längre, det enda jag skriver om verkar vara att jag inte skriver så mycket och vad det beror på. Kanske inte är så intressant en gång till?

 

Tänker på när jag började blogga, alla korta roliga inlägg med flummiga bilder till. Och hur det sen utvecklades till en massa långa invecklade inlägg med stundvis för svåra ord. Och nu är jag här och vet inte riktigt vad jag skriver om.

 

Jävla skärm. Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp sjunger Markus Krunegård och jag är beredd att hålla med honom. Det är det gamla vanliga ni vet, man cyklar runt lite i solen och sen rakar man sig och blir glad för att man tycker man ser lite snyggare ut i kort skägg. Man hittar en ny mössa på second hand och så blir det lite finare varje gång man tar på sig ytterkläderna.

 

Man träffar människor och pratar om saker och upptäcker nya sidor hos sig själv och sen äter man makaroner och steker lax och slår i tån i bordsbenet men blir bara lite arg. Och så går dagarna och man ligger där om kvällarna med en varm bubblande känsla i kroppen och ibland är det bara rastlöshet som springer runt trots att vargtimmen är ett minne blott.

 

Kent har bestämt sig för att lägga ner efter jag vet inte hur många år. Något jag aldrig trodde skulle hända. Eller jag hade väl inte tänkt på det alls, men det kändes konstigt. Många minnen där. Så nu lyssnar jag på Kent och mitt i allt kommer en låt med Kenta eftersom han logiskt nog inkluderades i sökningen. Sitter i ett duggregn, natten faller på. Och ingen vet att jag väntar, och ingen vet att jag finns till. Fin låt. Jag minns när jag var liten, och visste vem jag var, lalala.

 

På tal om Kent är det lite märkligt för mycket av min ungdom kommer tillbaka och gör sig påmind. Att lyssna på Kent och spela BD-låtar på gitarren känns plötsligt väldigt aktuellt och träffande. Som om jag glider tillbaka in i ungdomen minus den där arga förvirrade känslan av hopplöshet och uppgivenhet. Som om allt det där jag låg och drömde om när jag var yngre faktiskt inte bara var dumma barnsliga drömmar utan faktiska drömmar som är värda att beakta.

 

För det blir väl lätt så att man intalar sig själv att det bara var barnsligheter och nu är det dags att växa upp och skaffa sig ett jobb. Så det var precis vad jag gjorde men sen märkte jag att det livet är minst lika barnsligt bara på ett annat vis. Förhoppningsvis är jag nu tillräckligt gammal (och vis) för att inte låta omvärlden och samhällets luddiga värderingar påverka mina livsbeslut i alltför hög grad.

 

Kanske går det leva ett harmoniskt liv där drömmarna får blomma i fred, där verkligheten är mjuk och varm och förlåtande. Utan att man behöver klä sig i trasiga jeans och hata sina lärare. Vem vet.

 

Ja det är konstigt att finnas till. Om mindre än ett dygn fyller jag 25 år. Vet inte alls vad jag tycker om det. Tycker och känner nog inte så mycket alls. Förutom den självklara grejen att noggrant bokföra vilka som grattar mig på facebook och sedan föra in övriga människor i min lilla svarta bok av hat. Nä skojar bara. 

 

Önskar jag hade något riktigt fint och coolt att säga men det vill sig inte riktigt. Får nog återkomma när dammet lagt sig och sikten är klar, för min ömma lilla själ provbombar dagligen numera och det är svårt att förstå sig på vad som faktiskt sker. Allt jag har är en svag förnimmelse av att det är något bra och högst nödvändigt som är på gång. Och det är inte en så pjåkig känsla för nån som krälat sig igenom alltför många svartlöpna år.