Mången gång.
Mången gång jag har gjort saker på egen hand. För att uttrycka mig ålderdomligt.
Promenader i parker, cykelturer i stan. Besök på museum. Och alla dessa dagar i hemmet, bland tekoppar och serier. Eller bara långa tysta timmar i sängen. Med fjäderlätta minnen och flytande tankar. Eller nätter av tystnad och stillhet, som nu.
Jag vet inte varför, vännerna finns ju där, har funnits där. Umgänget. Kontakterna. Dom bekanta, dom andra. Allihop. Vi. Men det är inte alltid jag kommer mig för att fråga. Kanske räcker det med nån middag och nån fest. Lite fotbollskvällar. Kanske är det bara introversionen som verkar i mig. Vem vet.
Men jag finner det märkligt att så många vackra stunder i mitt liv har varit odelade. Ensamma promenader på gymnasiet, bland Håkan och ösregn. Den där gamla stationsbron, blickandes ut. Till exempel. Eller idag, skräddarsydda ben mot gräset, fastsutten under tall och barr, med vinden, med boken. Bara jag.
Kanske är det därför jag alltid sitter här och skriver. Bloggar som en tonårstjej, om mitt liv, om det jag ser. För att jag vill berätta, dela det med nån. Även om jag sällan vet vad som delas. Tyst kommunikation. Utsända flaskposter, krossade och älskade.
Och kanske är det därför jag alltid får impulsen att ursäkta mig själv, att jag skriver här. För att jag inte vet vad folk tycker. Känner. Att ni bara sitter där med era tysta ögon och läser av mina ord. Som att prata med en död. Som att drömma långt bort. Jag vet inte.
Nu sitter jag här igen. Väntar på att teet ska sugas upp, bli klart, drickbart, genomskinligt klart. Snart. Men jag vet varken varför eller vart. Det är bara så det blir, bara sån jag är. Försöker skriva, här.
Något tar form i mig, något skalas av. Puppan, kokongen, larv, fjäril. Jag skriver igen, här.
Är du här?
Hör du mig?
