vadvillvincent.blogg.se

4 april 2017, 13:12.

 

På tåget tillbaka mot Malmö drar jag upp min givna ipad med det bärbara tangentbordet och skriver ett blogginlägg som om jag vore en professionell bloggerska. Bloggare?

 

Och för några dagar sen när jag kom hem till ett kallt grått och vindpinat Växjö och klev ut på perrongen kändes det som hemma och jag tänkte fan vad jag älskar den här jävla fittstaden. Jag älskar den blå himlen och sjöarna och dom mörkgröna granarna. Jag älskar villakvarteren med combibilar och småbarn med hopprep och att det ligger små minnen i vartenda litet hörn.

 

Jag älskar att känna mig som en stor fisk i en liten damm och att åldersgrupperna är jämnt fördelade. Jag älskar att tjejerna är lagom snygga, så snygga att man vill titta på dom men inte så snygga att jag själv känner mig ful och bortkommen. Jag älskar att kärleken sjunker ner till hjärtats botten och hoppar upp igen till hjärnan som en fullkomlig och igenkännande personlighet.

 

Jag älskar att skrattet med mina gamla vänner når ända ner till skrevet. Jag älskar den gamla kyrkogården och dom röda plåttaken och det småborgerliga livet och dom små grusade cykelvägarna. Jag älskar att alla är lika halvfint klädda som jag. Älskar medelklassen och alla småsura ansikten som vägrar att se varandra i ögonen. Jag gillar den grånade kärringen som ler mot mig för att jag ger plats åt hennes cykel på trottoaren.

 

Jag älskar att lyssna på The Who och att allting känns precis som för fem år sen fast mycket bättre ändå. Jag älskar att vara hemma igen och jag undrar vad jag egentligen har hållit på med dom senaste tre fyra åren. Som en lång skrämd flykt bland tentapapper och studentfester. Som om jag lagt mitt hjärta på is för att det brann alldeles för starkt, som om jag kommit tillbaka hit nu igen och är stark nog att bära mig själv igen.

 

Som om dom senaste åren varit som en märklig semester en konstig dröm som ännu inte riktigt landat i mig. Som om det nästan inte hänt. En välbehövlig semester en skapad distans för att komma bort lite och kunna se igen hur bra jag egentligen har det här i Växjö. Som Lilla Björn och Lilla Tiger som går jorden runt och till sist kommer hem igen utan att förstå det och tycker att det är ett paradis. 

 

Jag älskar den riktiga skogen och att luften är fylld av värme och doftande sjö. Jag älskar att man kan höra tystnaden när man går utanför dörren och att det finns plats för tankarna och känslorna. Jag älskar till och med att vakna arg i ett för varmt rum som osar av hemska minnen. Jag älskar att bli irriterad på mamma och att äta hennes mustiga mat. 

 

Jag älskar Växjö som en bitterljuv jävla fittstad där jag hör hemma och kan andas igen. Jag älskar att det finns människor här som känner mig som jag är och vet var jag kommer ifrån. Jag älskar dom klarvita molnen mot den djupljusblå himlen och att det luktar myrstack på marken. Jag älskar att samtal med vänner blir till inspikade klarheter som är så självklara att det gör ont i hela kroppen.

 

Jag älskar att jag blir kall och nervös och skakig efteråt och måste skratta ihåligt i över en timme innan jag hittar tillbaka till mig själv. Jag älskar att sitta i ett lagom fint kök och äta bacon och hur bra det känns när min kompis skrattar och säger att ingenting har hänt. Jag älskar att kicka fotboll på en halvmossig fotbollsplan där näten lossnat och släpper igenom mina skott. 

 

Och jag undrar varför jag någonsin åkte härifrån, även om jag vet mycket väl varför jag gjorde det. För jag kunde inte stanna, jag kunde inte andas. Men jag tänker och önskar lite i hemlighet att jag hade kunnat stanna ändå, att jag hade sluppit springa iväg så långt bort från mig själv och allt jag ville vara. Att jag hade sluppit stänga av så många delar av mig själv för att kunna gå vidare. 

 

Önskar att jag inte snurrat bort mig så i konstiga begär och kändiskåthet. Önskar att jag inte fastnat så mycket i framgång och annan meningslös skit och skickat in en dålig artikel till Nyheter24 om spice. Önskar att jag varit lite närmare mitt hjärta så att jag inte hade sålt ut mig själv så. Önskar att jag haft lite närmare till min inre röst så jag hade sluppit göra människor så illa fast jag egentligen inte ville. Jag önskar jag inte hade övergett mig själv när jag behövde mig själv som mest.

 

Men nu är jag hemma och jag ska aldrig lämna mig själv igen. Aldrig mer ska jag cykla runt i för stora städer i fula rosa kläder bland hetsiga invandrare som kör för snabbt och tutar på varann och gör u-svängar där man inte får göra u-svängar och stannar mitt i gatan för att veva ner rutorna och prata med varann medan trafiken stannar upp. Inga mer pretentiösa hipsters som röstar på vänstern mer som identitetsskapande än ideologisk övertygelse.

 

Inga mer ensamma timmar på rummet i en stad som inte vill ha mig och som jag inte vill ha. Ingen mer bitterhet och förhastade fördomar, ingen mer konstig hemlängtan. Ingen mer skam över vem jag är och var jag kommer ifrån. Inga mer lögner och bara lagom mycket flykt och uppskjutande. Jag ska flytta hem till mamma och sova tolv timmar om dagen och ta igen all min trötthet och betala av allt det jag tagit på krita. 

 

Jag ska försonas med mig själv och älska mig själv i min brustenhet och säga som det är. Jag ska ta hand om mig själv och aldrig mer låta vaga förväntningar styra mitt liv. Jag ska börja på boxning och springa runt sjön och bli rippad och gå runt på stranden som en ljus muskulös låga fylld av bensin och kärlek. 

 

Jag ska vara mig själv och jag ska heta Vincent och vara karl för min skatt och äntligen få leva mitt liv.

 

Här i Växjö, här i världens bästa sämsta stad.