Äppelträden vi minns.
23 februari 2017, 00:19.
Det skimrar av minnen igen. Och det är natt. Det är samma stämning igen. Allt går så fort och åren flyter in i varann.
Jag publicerar en stark text och blir glad över att så många gillar den. Sen värker det i bröstet och timmarna sätter krokben för varann. Ännu en dag till ända.
Jag satt på biblioteket idag i den stora upplysta glasburen. Det var mörkt ute och jag läste en bok jag tänkt på ett längre tag. Jag satt på en stol som gick att snurra och efter ett tag tog jag av mig rocken och hängde den på stolen och fortsatte läsa med musik i öronen.
Jag läste hela första kapitlet men sen orkade jag inte ens läsa längre. Hade glömt bort varför jag läste. Visste inte varför jag gjorde som jag gjorde. Visste inte varför jag tänkte på att gå till affären eller varför jag tänkte på helgen som skulle komma.
Jag orkade inte leva mer. Jag var trött på det eviga snurrandet av toapapper och dagar och helger och datum att boka in och böcker att läsa. Trött på mina tankar och på min självmedvetenhet. Trött på mina fåfänga drömmar om att hitta en drömtjej på bibblan. Trött på ljuset och mörkret och spelen som vi spelar.
För jag är här nu. Jag har tagit mig ur allt. Jag har slitit mig loss från galenskapen och det meningslösa livet. Jag vill inte leva så en dag till. Nu vill jag ha det på riktigt. Jag vill bända loss stjärnhimlen och bära den som en kniv i fickan. Jag vill dricka havet ur ett glas.
Det var mörkt ute men ljust inne i den stora glasburen. Jag hade tagit av mig rocken och slutat läsa. Jag satt där. Människor cyklade förbi, gick förbi, fanns till och satt på stolar som inte var mina. Med datorer, skolböcker och mållös målmedvetenhet. Det här är viktigt, det här är på allvar. Jag måste klara det här, jag måste bli nåt. Deras tankar skrapade som spikar i golvet.
Och jag satt tyst utan rock och hade slutat läsa. Jag ville inte gå till affären, jag hade redan varit där. Jag ville inte gå hem och äta, jag hade redan gjort det så många gånger. Jag hade inget kvar att säga. Inga idéer. Ingen ork till att låtsas. Ingen vilja att gå nånstans. Jag ville inte gå på några fester, jag drömde inte om nån morgondag. Jag brydde mig inte om det som varit. Allt var nu.
Det var mörkt ute och ljust inne. Världen stannade till, jag var stormens öga. Jag ville inte börja snurra igen. Jag var trött på galenskapen och lögnerna dom sålt mig. Jag var hemma här. Ensamt klarsynt i en förljugen värld.
Jag mindes en dikt om rubiner, om valv som slogs upp. Jag förstod vad han menade nu, kände igen hans ord. Bakgrundssurret slogs av, vattnet la sig stilla. Jag kunde se igen, höra. Jag passade mig själv. Jag var hel. Men det visste jag att dom aldrig skulle förstå. Jag hade en hemlighet, en betryggande ovisshet. Något jag inte kunde visa, inte kunde prata om. Men det fanns där. Det var mitt. Allt var mitt.
Så gick jag till affären.
