vadvillvincent.blogg.se

8 feb 2017, 00:51.

 

Det är fina dagar nu. Jag vaknar spattig och trött och kanske lite för sent för mitt eget bästa. Jag ligger kvar en stund och klappar mig själv på bröstet och pratar tyst för mig själv. Glad över att få vakna upp ännu en dag i min kropp och få se vad som väntar. 

 

Jag fastnar i konstiga tankemönster och får för mig att jag måste göra en massa saker och inte får låta livet gå mig förbi. Är för hård mot mig själv och försöker tvinga mig själv att göra saker som jag egentligen varken orkar eller vill. Men sen andas jag och inser att det är okej att ta två steg bakåt när man redan tagit tre steg fram.

 

Jag går mellan dom höga husen här i Malmö där snön äntligen har kommit på besök och det värker i axlarna. Det surrar konstigt i bröstet och jag får känslan av att ha tappat bort nån slags insikt som för bara några timmar sen kändes så självklar och frigörande. Sen hittar jag mig själv igen i sängen och skrattar högt och ljudligt. 

 

Jag inser att allting som kommer på nåt konstigt vis går att förvandla till nåt vackert. Inser att allting man tar emot med öppna armar förvandlas till kärlek, oavsett vad det är. Märker att det inte funkar att fly från sig själv, märker att det inte ens är vad jag vill oavsett. Inser att allting blir så lätt när man känner att man kan säga nej om man vill. När pressen försvinner och utmaningar blir till lekfulla spänningsmoment istället för ångestknytande måsten.

 

Inser att jag inte har nån annan att svara inför än mig själv. Att jag inte behöver försöka hålla upp nån slags konsekvent bild av mig själv eller försöka ge sken av att veta och vara bäst. Inser att allt det som verkar stå i vägen istället kan bli ännu en möjlighet att vara ärlig och ödmjuk. Istället för att ljuga och säga att jag vill kan jag vara ärlig och säga att det skrämmer mig och att jag inte vet om jag vill, att jag behöver tid.

 

Inser att det är okej att inte veta. Att man kan hitta säkerhet och trygghet även i ovissheten. Att jag inte behöver kämpa emot mig själv och hela tiden försöka förändra och förstå mig på. Ibland räcker det bara med att våga se på det som finns och erkänna att det finns där. Ibland vill känslor och tankar bara bli sedda och uppmärksammade, inte förändrade eller förlösta. Dom förlöser sig själva när dom känner att dom accepteras som dom är.

 

Och jag spelar lite piano och ler mot den varma uteliggaren med gnistrande blå ögon. Jag pratar med min fina mormor på telefon och vi skrattar ihop och allting känns varmt och vackert. Jag tar en tupplur på eftermiddagen och vaknar som ett manglat lakan. Väldoftande och fräsch. 

 

Det är fina dagar nu. Jag känner mig hel och sammansatt. Tiden räcker till och allt som händer är omgivet av goda marginaler, även när jag glömmer bort att det är så. Det är konstigt, jag förstår mig inte riktigt på det. Ändå vet jag att allting känns så rätt. Det känns som jag har kommit hem. Och ändå som om jag precis har börjat. Jag vågar knappt tänka på hur mycket mer det kan bli av livet. Svindlande underbara tanke. 

 

Och i slutet av dagen stannar jag upp en stund och tänker igenom allt som hänt från början till slut. Inser att varje dag är som ett litet äventyr fullt av högt och lågt och ytligt och dumt och starkt och svagt och roligt och svårt. Så många fina ord jag får höra från människor i min närhet när jag inte gör nåt annat än är mig själv. Så många vackra energier som springer ut från mig och som jag gladeligen delar med världen.

 

Jag tror att det här är början på nåt riktigt bra. Jag har väntat ett helt liv på att få komma hit. Den här gången ska jag verkligen få det att räknas. Jag lovar.

 

 

(Ready to Live av Jeff Foster)