Namnlös ändlös.
2 februari 2017, 00:29.
(Jag lägger musiken först, så man kan lyssna medan man läser, sakta.)
-
Jag har levt så många dagar. Har vi inte alla levt så många dagar? Vad är det vi väntar på? När ska vi komma fram?
Konstiga brus här i nattens mörker. Tusenåriga ljud. Eviga frågor. Dom viskar om nåt. Jag vet inte riktigt vad det är men jag lyssnar ändå. Det är som om något i mig förstår vad dom säger. Den där tysta platsen längst in där både ljud och ljus blir ohörbara och osynliga. Jag har levt så många dagar.
Vilar här. I det eviga tomrummet. Jag läser i en bok att vi är 99.9% tomrum, hur kan det vara så? Finns det en oändlighet också inåt? Är vi bara en relativ storlek fast flytande mellan två oändligheter? Det stora mysteriet. Mysteriumet? Jag vet faktiskt inte.
Jag försöker sälja mina böcker för 20kr styck för att göra världen till en bättre plats, men det är ingen som vill ha dom. Kanske tror dom att det är ett skämt. Är det där vi hamnat? Att allt som verkar vara lite för bra för att vara sant måste vara lögn eller skämt? Jag vet faktiskt inte.
Jag vaknar mjuk och böjbar med snurrande tankar jag inte valt själv. Konstiga brus här i nattens ändlösa salar. Jag tycker om natten. Den ger mig vila fast jag är vaken, den fyller mig med drömmar fast mina ögon är öppna. Dagen tillhör människorna och deras frustande liv. Det här är nåt annat. Det stora mysteriet.
Jag har levt så många nätter också. Vi har alla levt så många nätter. Själens dunkla natt, själens varma skratt. Mitt medvetande är en spjutspets som pekar åt alla håll. Allomfattande koncentrerad. Inneslutande och skarp. Jag glömmer den här platsen varje gång jag somnar in. Varje kväll kommer den tillbaka som en igenkänd överraskning. Ja just det. Här.
På framsidan finns det blogginlägg om hur man får fler läsare. Det gäller att vara aktiv, man kan inte bara skriva bra texter. Är det något för mig? Borde jag vara mer aktiv? Jag vet faktiskt inte. Dom säger att vi alla är små delar av Gud som upplever sig själv genom en människas ögon. Blir det nånsin mer än en läsare då? Det vet jag inte heller.
Dom säger att världen är en illusion och en vacker dröm som det eviga medvetandet förlorat sig i för att få upptäcka sig själv. Jag vet inte om det är sant, men ibland känns det så. Idag känns det så.
Ibland när jag stretchar min kropp och låter huvudet hänga nedanför knäna så snurrar det till och svartnar för ögonen när jag reser mig igen. Jag vet inte om det är en anatomisk händelse eller en spirituell glimt. Och jag vet inte vem som skulle få bestämma det. För en kort sekund är det som att jag glömmer vem jag är och bara blir ett rent medvetande, tills blodet och personligheten rusar in i igen och får mig att minnas.
Det stora mysteriet. Konstiga brus här hos natten. Namnlösa aningar. Ändlösa avstånd. Pulserande tystnad. Uråldrig tid.
Det stora mysteriet. Jag vet inte vad det är.
