vadvillvincent.blogg.se

Det här är en text jag skrev efter att jag hoppat av skolan. Jag kände mig väldigt ifrågasatt och blev bara trött på människor som skulle lägga sig i mitt liv och uttala sig om saker dom inte visste nånting om. Så då skrev jag den här texten. Men sen publicerade jag den inte för jag tyckte den var lite väl arg och så ville jag väl inte vara dum eller nåt.

 

Men det var så här jag kände. Och det är så här jag fortfarande känner ibland. När alla ska hålla på och göra en massa antaganden om mitt liv bara för att jag inte har ett heltidsjobb. Som om man inte kan leva livet fullt ut eller vara en fullvärdig människa om man inte har en tydligt utstakad karriär. Vilket så klart är en otroligt dum tanke. 

 

Jag lever efter mitt hjärta varje dag. På riktigt. Alltså på riktigt. Fattar ni? Inte som en gimmick för att det låter lite coolt att säga, utan jag har vigt hela mitt liv åt det här, hela min själ. Och jag lever efter det varje dag. Det är vad jag "gör" med mitt liv.

 

Vad gör du själv om dagarna som är så jävla bra?

 

 

 

Om man ska vara någonting annorlunda måste man alltid kämpa. Så sa Henrik Berggren i dokumentärfilmen om Broder Daniel. Så rätt han hade i det. Jag har nog egentligen aldrig trivts i skolan. Och ända sen gymnasiet har allt skolarbete varit förknippat med ångest och rädsla. Det var nog väldigt längesen jag för första gången kände att det inte är det här jag vill hålla på med. Men det finns ju vissa åsikter i samhället om hur man bör vara och vad som räknas som en värdig sysselsättning.

 

Och det är svårt att stå på sig och våga lita på den där känslan i magen när hela ens omvärld försöker övertala en att fortsätta. Det är ju bara ett år kvar, onödigt att sluta nu. Det hade ju varit väldigt bra om du blev klar med utbildningen, det är alltid bra att ha i framtiden. Ja, ni vet ju hur det kan låta. Eller kanske vet ni inte. Men det är svårt att stå på sig.

 

Och hela den här skiten tog nästan kål på mig en gång i tiden. Men det fanns liksom aldrig som alternativ att ge upp eller hitta på något annat. Istället lades all kraft ner på att försöka lösa situationen så jag kunde gå i skolan, eller skaffa ett jobb eller göra något annat "vettigt". Det sägs ju att höjden av idioti är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Antar att jag är en idiot då.

 

Och det handlar inte om att jag är lat och det handlar inte heller om brist på intelligens. Men många kanske vill tro det. Men vi kan ju ta och springa en mil ihop så får vi se vem av oss som är lat. Eller göra ett IQ-test. Eller för den delen kan ju ni prova att sova en timme per natt i flera månader och ändå gå upp ur sängen varje dag och gå till skolan eller jobbet.

 

Innan du uttalar dig om vad jag borde göra med mitt liv kan du väl gå en mil i mina skor. Du kan ju testa att sitta där utmattad, deprimerad och förstörd på vårdcentralen och lägga ner din sista livslust på att för tionde gången i rad förklara att du vill inte ha någon jävla antidepp, du vill bara prata med nån. Kanske vet du hur det känns? Då hoppas jag du förstår mig.

 

Jag kanske låter arg, men det är jag också. Jag tycker ärligt talat det är helt sjukt vilken förvriden syn vi har på livet och vad som är viktigt. Det känns ju som man bor i en annan variant av Nordkorea ibland så ensidigt och falskt det kan vara. Jobb jobb jobb, skola skola skola, framtid, karriär. Känns ju nästan som jag försöker lämna nån jävla sekt här.

 

Som om man är dum i huvudet om man hellre sitter på ett kafé hela dagen och läser en bra bok istället för att jobba med någonting man hatar så man kan tjäna pengar man inte behöver för att köpa saker man tror ska göra en glad men som egentligen bara ger en ångest och i förlängningen är bränsle till den kapitalistiska giriga destruktiva maskin som styr hela världen.

 

Jag brukar sällan uttala mig om andra människor eller berätta för andra hur dom ska leva, men när alla människor i min omgivning verkar ta sig rätten att tycka till om mitt liv så är det väl inte mer än rätt. Ärligt talat, jag älskar er allihop, som individer, och jag förstår att alla gör så gott dom kan. Men som grupp, vafan håller vi på med?

 

Småsinta trångsynta petiga hetskonsumerande idioter som lever i materiellt överflöd men själslig svält. Hela västvärlden ser ut som rummet hos en bortskämd unge som ständigt får nya saker, leker med dom en dag och sen slänger dom i ett hörn och vill ha något nytt, som skriker förtvivlat och desperat så fort den inte får sina ytliga behov tillgodosedda.

 

Men visst, jag är väl dum i huvudet och en lat idiot för att jag för en gångs skull i mitt liv försöker lyssna till mitt hjärta och inte på vad andra säger. En naiv konstig hippie som hellre mediterar än tittar på paradise hotel. Jag tror säkerligen att livets mysterium är så enkelt och svartvitt att det helt enkelt är fel att hoppa av skolan och rätt att fortsätta, oavsett konsekvenser. Det finns nog ingenting mer till livet och aldrig någonsin har vägen hem varit krokig och full av snedsteg, misstag och omvändningar.

 

Nä, här gäller det bara att gnota på i samma gamla invanda unkna skitspår oavsett om hjärtat skriker och själen hungrar efter nåt annat. Varför inte bara supa ner sig som en idiot två gånger i veckan i ett desperat försök att döva själen och kroppen så mycket att meningslösheten inte känns ända in i benmärgen. Spela lite candy crush, titta på skitprogram på TVn, snacka skit om sina vänner, gnälla om det jobb man skaffat sig för att kunna köpa nån ful jävla märkesväska, försöka armbåga sig fram på karriärsstegen som leder rakt ner till helvetet.

 

Jag inkluderar mig själv i allt hårt jag sagt, jag är samma skrot och korn. Men jag håller på att vakna nu och vill inte vara med i den här galenskapen längre. Mina ögon är klara, mitt hjärta rent. Det spelar ingen roll hur många röster som säger något annat eller tycker jag är konstig och dum.

 

Jag har inte alla svar, jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv, jag vet inte vad jag vill eller vart jag kommer ta vägen. Men vet ni vad? Det är helt okej. Allt jag vet är att jag kan inte hålla på så här längre och för mig räcker det gott och väl. Jag stannar här i ovissheten, för mig är den både vacker och trygg.