vadvillvincent.blogg.se

17 jan 2017, 23:12.

 

Det ligger ett vitt hårstrå på tangentbordet och jag plockar bort det. Innan idag var ju ute och sprang för första gången på länge, och jag hängde från en stång och stod på händer. Min kropp kändes lätt och mjuk om än lite svag. Varför skriver jag det här? Varför läser du?

 

Jag har skrivit den här texten förut men idag har jag lovat mig själv att inte använda ordet syltmackor. Det bubblar i mig av välvilja och nyfikenhet och där finns också ett litet stråk av unken självkritik och kvarglömda barndomsminnen. 

 

Jag skriver det här och tog en paus från videon på youtube som på 20 korta minuter skulle förklara varför det finns en möjlighet att jorden är platt och inte rund. Kanske återvänder jag dit när orden tagit slut och min förnöjsamma upptäckarglädje tagit form igen.

 

Texten jag skrev igår som jag lite med glimten i ögat kallade för 8 saker bara en mamma förstår råkade bli åtta stycken lång. Det var en slump och jag upptäckte det först efteråt. I en annan tid kanske det hade fått mig att tro på en välsinnad Gud. Kanske är det den tiden fortfarande.

 

Jag funderar på när man ska skriva tal i bokstäver och när man ska skriva det med nummer. Drar mig till minnes att jag nån gång läst att upp till tolv ska skrivas med bokstäver, allt efter det, till exempel 20, ska skrivas med siffror. Jag vet inte varför och det är inget jag håller mig till, men det finns alltid där och lurar bakom hjärngloben när siffrorna ska hamras fram. 

 

Lite som det där med nån och någon och något och nåt. Jag blandar det hejvilt utan att tänka mig för och efteråt när jag läser mina texter låtsas jag plötsligt att jag sitter i en tv-soffa i nåt litteraturprogram och förklarar varför jag har gjort som jag har gjort. Det är en av alla dom små nöjen jag fyller mina vandrande dagar med.

 

I natt drömde jag nåt som vid uppvaknandet kändes ganska stort och till hälften viktigt men nu kan jag inte längre minnas vad det var. Kanske var det inte så viktigt ändå. Precis som allt det där jag oroade mig för för för för för fyra år sen kanske inte var så viktigt ändå, eftersom jag inte riktigt kan minnas det nu.

 

Efter jag hade sprungit satte jag mig på gräset i det relativa mörkret som lystes upp av lyktstolparna och slöt mina ögon. Och där satt jag och lyssnade på bilarna som körde förbi och på människorna som kom och gick och kom och gick förbi. Satt där ända till en v-formation av fåglar flög förbi och skrämde mig med sina fågelartade läten. 

 

Ibland måste man börja med det enkla för att kunna prata om det svåra. Ibland måste man prata om det svåra för att göra det enkelt för sig själv. Ibland är man kall om både händer och fötter utan att det gör speciellt mycket. Ibland spelar man gitarr så högt att man helt glömmer bort att grannen hör. Ibland spelar man gitarr så tyst att man inte kan sluta tänka på att grannen kanske hör.

 

Ibland är det skönt att prata ytligt och lätt om vardagliga ting. Ibland är det skönt att inte behöva säga något viktigt eller försöka rädda världen eller sig själv. Ibland är det skönt att bara vara. Ibland är det skönt att ta ett djupt andetag in genom näsan och fundera på varför man gör som man gör. Ibland är det skönt att inte tänka alls och bara köra på.

 

Jag minns inte vad jag drömde men jag minns vad jag åt till frukost, men det är kanske bara för att jag åt det som jag nästan alltid äter. Jag minns knappt hur det kändes att vara nio år och gå i skolan, men jag minns att det var samma varsamma tomrum som tittade ut genom mina ögon, då som nu. Då som nu för alltid.

 

Har du haft en bra dag? Är du nöjd med vem du är? Räckte det med det som blev? Hade du önskat dig mer? Blev du överraskad? Dröjde du kvar en extra liten stund i kassörskans fröjdfulla ögon för att det plötsligt slog dig att inte låta livet gå dig förbi? Minns du hur det kändes att inte vara född?

 

Jag har en vit bokhylla med fyra hyllor och alla hyllplan har olika mycket utrymme. Det är inget jag minns att jag organiserat så men kanske fanns det en tanke bakom det när jag gjorde som jag gjorde, om jag nu gjorde eller om det kanske bara blev. Jag har en rosa cykelhjälm men den är egentligen inte min den är bara till låns. Är allt det andra egentligen mitt?

 

I helgen var jag på fest för första gången på länge och när jag tittade på människorna omkring mig var det som om jag såg in genom deras ögon förbi och igenom. Det skimrade överallt och det kanske låter banalt eller uppenbart men jag slogs ännu en gång av att alla andra också är människor precis som jag. Eller i alla fall ungefär som jag.

 

Också där satt jag ihopsurrad i en säng och tittade runt i ett rum med vita väggar och lät ljudens vibrationer röra sig genom min mottagliga kropp. Och nu tänker jag på att jag ofta använder samma ord. Som vibration, himmel, tomrum, vita väggar, kropp, jag, titta, trilla, ramla, slå, född. Med mera. Ett sett era. Ont så vajter. Och så vidare.

 

Och så vidare in i ännu en natt och ännu en dag. For all of these days.