vadvillvincent.blogg.se

24 jan 2017, 01:24.

 

Så är det natt igen och jag sitter här och skriver precis som väntat. Jag har en tröja på mig som jag tycker väldigt mycket om för att motivet är så kul, men själva tröjan är för stor så jag använder den sällan eller i alla fall sällan så att andra kan se den. Men den gör mig glad i alla fall. (Ibland är det skönt att börja med nåt litet.)

 

Ibland känns det fortfarande väldigt konstigt att ha en blogg och ibland känner jag mig som en liten tonårstjej, varför det nu skulle vara nåt dåligt. Men det gör jag. Men jag tänker ju mycket på livet och så och även om jag tänker väldigt mycket om allt och är osäker och ibland kan ångra och vara rädd för saker, så, så, så, så skriver jag ändå.

 

För att det känns rätt. Om jag kan ha rosa cykeklhjälm och jobba som cykelbud så kan jag väl göra det här. Det är väl lika gott som något. Det behöver inte vara världens bästa texter hela tiden heller. Och ingen behöver läsa, även om det ibland händer nåt och jag ser att det varit hela 35 unika besökare på en dag! (Woho!). Så det är kul när folk läser. Det är fint att det finns nåt litet hörn i detta oändliga (och kanske kalla) universum där jag kan vara mig själv fullt ut och sådär.

 

Det är jag tacksam för.

 

Jag tänker på att inte fastna så mycket i vad som ska hända sen och hur det ska gå med allt. Jag tänker på att det är lite väl mycket att kräva av en tvåsidig text att den ska göra mig lycklig för alltid. Det är bara lite lättsamt kul och smått eftertänksamt så här på en kväll eller kanske natt. Släppa texten fri så att säga, inte sätta så mycket press på varken den eller mig. Det räcker så här, alltså. 

 

Jag minns så himla mycket nu för tiden och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Det är som om jag öppnat upp en dörr i mig och det bara fortsätter att komma en massa minnen och känslor. Jag kan sitta här i min säng och äta en skalad clementin och så plötsligt får jag tydliga bilder från en msn-konversation jag hade i nionde klass. Och jag minns känslan och orden och hur det kändes och vad jag skrev och allt det där. 

 

Som gamla vänner som kommer på besök, kan man säga. Vissa är glada och skrattar och andra är ledsna och frusna och vill bli omhändertagna. Men alla lika mycket jag och alla lika mycket vän. Alla lika välkomna.

 

Det är vad som händer i mitt liv. Vad händer i ditt? Är det nån som frågar dig det, nånsin? Har du nån som lyssnar på dig? Finns det nån som dröjer sig kvar efter att ni utbytt artighetsfraser? Eller är det bara tjenixen hej på dig, trevligt att träfffas hälsa frugan, tack för senast vi ses snart igen kanske aldrig mer hej och hå?

 

Det känns som jag börjar bli mig själv igen, ännu mer än jag redan är. Som om delar jag inte ens visste att jag hade kommer tillbaka. Och när dom väl kommer tillbaka känns det så självklart och jag undrar hur jag nånsin kunde glömma att dom fanns där. 

 

Det är vad som händer i mitt liv.

 

Det här är min blogg.

 

Jag skriver texter här, om mitt liv.

 

Idag känns det annorlunda och orden är barnsligt skojiga. Kan du känna det?

 

Kan du känna

skill

n

aden?

 

Kan du?

 

Känner du det?

 

Vad händer i ditt liv? Har du nån som frågar?

 

Eller är det bara tjenixen vi ses snart igen?

 

Det här är min blogg.

 

Det här är mitt liv.

 

Det känns annorlunda idag.

 

Kan du känna det?

 

Kan

du?

 

 

 

 

dudududududu.......     dudududududu.....