När livet går.
13 jan 2017, 01:31.
Facebook gav mig lite av en åldersnoja häromdagen när dom skrev "Här är ett minne från åtta år sen". Åtta år sen. Så jag tittar igenom mina bilder nu och inser att studenten var sju år sen. Så mycket som har hänt. Snart ska jag fylla 26 och det känns märkligt att datera inläggen till 2017. När jag ser år 2009 tänker jag att det var ju nyss, men så är det ju inte.
Snart ska vi alla dö. Så märkligt. Lätt att man trasslar in sig i konstiga livspussel och konstiga måsten. Konstigt att jag fortfarande får frågan om vad jag vill bli, vad jag ska göra. Så här när det gått ungefär en tredjedel av mitt liv, om jag nu får leva lika länge som folk lever mest.
Jag tänker på det ibland, att tiden går. På vad jag gör med mitt liv. Människor man känner börjar få barn, andra bor i storstäder och har riktiga jobb. Människorna jag känt sen barnsben sitter nu på viktiga poster och utgör ryggraden i samhället. Bygger hus och bestämmer vem som får stanna i landet och inte. Människor som för mig på nåt sätt alltid kommer vara små barn, hur gamla vi än blir.
Det gör mig ödmjuk inför livet. Får mig att inse att vi bara är människor allihop som finns här på jorden. Att det bara är människor som sitter där och utgör alla till synes kolossala institutioner. Människor jag känner och vet om. Som blivit för fulla, som har fördomar, som fått sina hjärtan krossade. Får mig att inse vilket mirakel det är att det överhuvudtaget fungerar någorlunda bra.
Svårt att vara sur på poliser, svårt att raljera över politiker. Svårt att känna något annat än sorg och medkänsla när människor far illa. Oavsett vem det är.
Ändå sitter jag här i min säng och äter syltmackor som om inte så mycket har hänt. Lever mina dagar som försynta gåvor. Givna till mig av något jag känner igen men aldrig riktigt kommer förstå mig på. Detta märkliga liv.
Så jag gör så gott jag kan med det jag får. Vänder och vrider och försöker. Kämpar och vilar. Ångrar och skrattar. Minns med värme och blickar framåt med ömsom hopp ömsom misstro. Konstigt att jag får finnas till i allt det här. Konstig känsla att vandra runt på samma jord där alla andra genom historien har gått. Här tillsammans med sju miljarder andra människor, eller hur många vi nu är. Vandra runt och höra gruset knastra mellan skorna och asfalten.
Lätt att man glömmer bort att leva och ta in det som faktiskt finns. Lätt att man irrar bort sig i drömmar och rädslor. Lätt att man slår knut på sig själv.
Ja, konstigt att finnas till här i år 2017.
Jag hoppas vi klarar oss bra.
