vadvillvincent.blogg.se

19 jan 2017, 23:49.

 

Jag fick mitt första refuseringsbrev idag. Jag skickade in två texter för några månader sen och nu fick jag svaret "Hej Vincent! Vi kommer tyvärr inte ge ut ditt manus, men tror du säkert kommer hitta rätt förlag för dig." Okej, tack ändå, skrev jag. 

 

Och igår läste jag en dikt av Bukowski där han skrev att det inte hjälper att beklaga sig, "you've just got to learn to hit that low, hard inside pitch".

 

Och Dylan sjunger om vinande vindar och hur han minns henne som bäst, och jag sitter här i sängen i en rutig skjorta och andas både ut och in genom näsan. 

 

Men jag tycker om att skriva igen, jag tycker om när det blir mörkt och jag sitter ensam på mitt rum och går in på blogg.se. Hur jag sitter här framför rutan med text där jag suttit så många gånger förut. Ända bak till gymnasiet med den stationära datorn jag köpte för 8000 och byggde ihop själv med hjälp av en kompis. Det lilla lila skrivbordet jag köpte på IKEA med mina föräldrars pengar.

 

Kan fortfarande höra ljudet av den utdragbara skivan där tangentbordet och musen låg. Kan minnas det hårda knapprande ljudet från tangentbordet, mycket hårdare än från det portabla skrivbordet jag nu kopplat ihop med ipaden. Jag minns att jag brukade sitta med min svarta luvtröja och skriva tusentals långa invecklade ord och meningar utan styckeindelning. Ord som ingen fick läsa. Ord som nu är borta.

 

Och alla dom andra rummen och lägenheterna och skrivborden och stolarna jag suttit i. Här framför samma gamla ruta. Utan att riktigt veta varför. Det är bara nåt jag gör. Det är bara nåt jag måste göra. Det går inte hålla sig borta. Det bara måste komma ut.

 

Jag tycker om att sitta här. Det är bara som det är. Dagarna som leverfläckar på min hud. Nätterna som stjärnfall i magen. Orden som ingrodda fettfläckar i pannan. 

 

Och innanför ögonlocken är det samma gamla upplysta mörker. Och bredvid sängen är det den gulmålade hyllan modell mindre som inte är lika gammal som det upplysta mörkret men snäppet äldre än annat som finns i min närhet.

 

Jag tänker ibland på morden i Malmö och att jag kanske borde göra något gott för samhället, men jag vet inte vad. Ibland när jag går ute i kylan tänker jag på hur hemskt det måste vara att vara hemlös om vintern. Ibland tänker jag på terrordåden och krigen och flyktingarna och gamlingarna som ingen längre hälsar på. Ibland tänker jag på den där kyrkan som låg uppe på kullen mitt ute i en liten by som jag inte minns vad den heter. 

 

Ibland tänker jag på när jag autotuneade Bach och sov på en dammig madrass på ett golv och gapskrattade mig till sömns med min bästa vän. Ibland tänker jag på långa gråa vridna internetsladdar och routrar som behövde startas om minst en gång om dagen. Ibland tänker jag på allt som varit och hur konstigt det är att allting kan få plats i en kropp som väger mindre än 80kg. 

 

Ibland förundras jag över att jag plötsligt kan minnas drömmar jag hade för flera år sen. Ibland undrar jag hur mycket som surrar förbi i mitt huvud utan att jag ens lägger märke till det. Ibland undrar jag hur många som suttit på ett tåg och studerat mitt ansikte utan att jag någonting märkt. Ibland undrar jag vad dom tänkt och vad som hände med den där brunhåriga tjejen med flätor som log mot mig på tåget för kanske 10 år sen.

 

Ibland ritar jag slarviga gubbar på baksidan av välgörenhetsvykort, skriver korta dikter bredvid och känner mig som en poet. Ibland tänker jag på hur mycket jag upplevt och hur konstigt det är att det en gång kommer försvinna och aldrig bli delat. Ibland tänker jag på vad alla andra människor bär runt i sina själsliga skåp. Undrar hur deras kristallglas ser ut och hur deras källvatten smakar.

 

Ibland undrar jag varför jag undrar så mycket och varför jag så ofta skriver upprepande texter. Ibland känns det som att det finns fler frågor än svar och jag undrar hur det kan komma sig att allting verkar falla på plats av sig själv. Ibland drar trummorna och gitarren igång samtidigt och mitt bröst vecklar ut sig och blir lika klarfyllt och rymligt som rymden i himlen kändes när jag var liten och stirrade upp mot stjärnorna.

 

Ibland kan jag vara glad över att jag är jag och att jag varje dag får känna smaken av min egen smak. Ibland är jag glad över att jag heter Vincent och inget annat och ibland undrar jag om det blivit bättre om jag stannat. Ibland låter jag sladden sitta kvar i flera timmar trots att batteriet lyser grönt och skriker 100 procent. Ibland tar låten slut och låter rummet vila ut i ett par tysta sekunder som tycks sträcka sig genom både oändlighet och andra dimensioner.

 

Ibland tänker jag på det ljudlösa sorlet av gigantiska planeter som rusar fram genom galaxer vi aldrig har sett eller kommer få namnge. Ibland lägger jag händerna mot gräsmattan och funderar på om jorden är levande och om den på nåt sätt kan känna igen mig efter alla dessa hutlösa år. Ibland blir jag glad över att jag har vänner och ibland tittar jag omkring i mitt rum och blir glad över att min byrå är gjord av trä.

 

Ibland undrar jag varför jag skriver och varför nån läser. Ibland undrar jag vad ni tänker och hur konstigt det är att möta människor utan namn. Ibland tittar jag in i glasskåpet som finns på mitt rum men inte är mitt och undrar om det inte fanns fler saker där förut och var dom kan tänkas ha tagit vägen. Ibland rotar jag runt i min necessär och känner en doft som kastar mig tillbaka genom tidsrymden och får mig att minnas något som jag glömt att jag vet.

 

Ibland jämför jag fingerstorleken på människor med liknande DNA där en av dom är jag. Ibland tänker jag på sagorummet på mitt andra dagis och försöker komma ihåg vilka böcker som fanns där. Ibland tänker jag på dagisfröknen som jag var kär i och på att jag alltid valde Sverigekakan när det var min tur att få välja efterätt.

 

Ibland är alla konstiga ord som jag själv inte riktigt valt som utspridda vänner som med sina konstiga formuleringar försynt berättar att allt är som det ska även om fötterna kändes lite märkliga idag. Ibland tänker jag på snowboardåkaren som förstörde späcket under sin häl och på engelskaläraren som ingen tyckte om trots att hon var tjurig och dum.

 

Ibland tänker jag på vad jag sa igår och undrar om jag borde ha sagt något annat. Ibland blir jag lättsamt arg över att vattenflaskan alltid är tom.

 

Ibland är en lång text det bästa sättet att avsluta en helt okej dag.

 

Snälla inga fler mord.