Villebröd.
16 juni 2017, 00:31.
Och så har halva sommaren gått. Och jag har precis som jag ville slösat bort det mesta på att göra ingenting. Suttit uppe hela nätterna, spelat cs, snusat oavbrutet. Ätit pizza. Skrattat och dummat mig. Men man kan ju inte bara ha kul hela tiden, tror jag.
Eller egentligen inte, men också lite så.
Jag vet inte.
Nu är det kväll och tiden bara går. Så många fina stunder här bland dagarna, vackra människor. Djupa möten, slöa skratt. Fin musik. Lite ångest. Lite ilska. Lite glädje.
Men kvällarna gör mig fortfarande ledsen och vemodig. Jag önskar jag kunde skjuta upp destillerat liv i mina blåsprängda ådror. Det känns aldrig som att det riktigt räcker till. Ibland är himlen så isblå att det gör ont i ögonen. Ibland stirrar jag ner i gräset och glömmer bort vem jag är, förenas med naturen, andas med solen.
Men sen blir det kväll och halva sommaren har gått. Och ibland känns det som att jag sitter fast i mig själv. Inte ens min inre frid är något att ha. Men jag vet inte hur man gör, jag vet inte hur jag ska leva. Ibland vill jag bara häva i mig en vinare och skrika rakt ut i natten, men det blir väl inte så mycket av det ändå.
Jag vet inte längre. Dom skjuter ihjäl politiker och allting brinner ner. Ryssland flyger omkring med bombplan och USA har nån konstig president som alla bråkar om. Och jorden håller på att gå under men idag slängde jag plastlådan i den vanliga soptunnan för att jag inte orkade skölja ur den.
Så ibland känns det bara bättre att snusa för mycket och spela cs istället. Vad ska jag annars göra? Ge mig ut i en galen värld och dras med i cirkusen? Fara omkring som ett ruttet löv och bry mig om småsinta saker. Kedja fast mig vid oljebåtar och täcka plakat med mensblod. Eller nåt. Försöka bli känd och uppmärksammad för att sen om några år ruttna bort ändå. Åh Vincent fan vad jag älskar hur du skriver aaaah fan va tack fan va fint.
Och jag vill inte verka otacksam, det är fint att höra, men sen då? Älskad har jag ju redan varit, haft flickvänner, haft sex. Blivit kallad allt mellan himmel och jord. Varit igenom nästan allt mellan himmel och helvete. Men sen då?
Ibland känns det som jag sitter fast i mig själv och inte kan komma ut. Ibland känns det som jag har en osynlig sköld omkring mig som gör att världen inte kommer in. Och alla säger att jag har så mycket att vara tacksam för, att jag lever i Sverige, att vi har demokrati, att jag har mat och husrum. Vänner, familj, ekonomisk trygghet. Men kanske var det aldrig riktigt det jag ville ha ändå.
Men jag vet inte vad jag vill ha, eller vara, eller hitta. Jag vet inte ens vad jag inte vet. Vet inte vilka mina frågor är. Vet inte om jag längtar efter några svar. Ibland känns det som att det sitter en avslagen strömknapp vid mitt hjärta som väntar på att slås på.
Adrenalinspruta rakt in i bröstet. Inte ens när jag får panik och famlar efter ingenting känns det riktigt som att jag finns. Det är ju bara andas lite i magen och sen är det lugnt igen, och sen blir det kväll och natten lägger sig över staden och himlen som en våt trasa och släcker ner alla ljus. Och jag sitter här med mitt snus och mina tankar.
Kanske har jag förstört min kropp helt. Kanske är jag bara oförmögen att känna livet igen. Kanske är jag som en bil som har gått för många mil, som bara står där på skroten och väntar på att pressas ihop av dödens likgiltiga stålhand.
Eller så kommer det bara ta lite tid och jag får ha lite tålamod. Men jag vet ju inte, och ingen annan verkar veta heller. Vi är alla bara vissna halmstrån i vinden, längtandes efter varann, efter evigt regn.
(Är du där Gud? Kan du rädda mig nu? Får jag komma hem?)
Och jag vet inte vad jag vill göra. Alla åsikter ekar i mitt huvud. Konstiga saker jag fått lära mig, om livet, om framgång, om vad jag ska tycka och känna och göra. Jag tycker om att skriva, jag tycker om att möta andra människor på djupet. Jag tycker om den varma glöden som finns där allting dras till sin spets. Men det är ju bara vemod det också. När det alltid blir kväll ändå, när alla säger hej då och går hem till sitt. Och jag till mitt.
Själens dunkla natt. Tänk om jag bara kommer gå runt så här i typ 40 år och leva mitt liv med en fot utanför varje läger. Vänta på något som aldrig kommer. Kanske ger jag bara upp till slut och kastar mig in i något meningslöst istället, bara för att ha nåt att göra, bara för att tysta alla som frågar, bara för att slippa tänka.
Det skrämmer mig att tänka på framtiden. Tänk om jag kommer vara trött och stresskänslig resten av livet. Tänk om jag aldrig blir så kallat hel igen. Tänk om jag kommer bo hemma för alltid, tänk om jag aldrig kommer orka försörja mig själv.
Tänker på alla stora författare och poeter. Inte kom väl nån av dom fram, det var ju bara dikter och ord och livet ända in i döden. Men varför kan jag inte finna mig i det? Om det nu är så att det aldrig riktigt blir nåt annat, att det alltid kommer finnas odiskad disk nånstans. Alltid finnas något fult att göra.
Jag vet inte om jag tycker det är så kul längre. Inte ens att ha kul är så kul. Att skratta, det är väl kul, men det har jag ju redan gjort. Och gråta är väl skönt, men det har jag ju också redan gjort. Allt känns gjort och ofärdigt, otillräckligt. Som om livet har hål i byxorna men inte orkar bry sig. Som om tillvaron glömt bort sig själv och sover någon annanstans.
Ska man bara vänta på att nya säsongen av Game of Thrones ska komma ut resten av livet. Det var ju samma skit när jag gick på gymnasiet. Då var tisdagarna (eller vad det var) kul för att det kom nya avsnitt av halvdana serier. Och så låg jag uppe hela nätter och väntade på att dom skulle komma ut på piratebay. Frågade i skolan dagen efter om någon annan sett det nya avsnittet, ville att dom skulle tycka jag var cool som stannat uppe sent.
Skrev "Gud är död, allt är tillåtet" på skoltoaletten och trodde jag var cool, trodde att det skulle räknas. Men ingen bryr ju sig om ens töntiga upptåg ändå. Hela mitt liv som en falsk pose, som om jag tror att hela mitt liv är en enda lång filmtagning där jag ska försöka se glad ut eller hitta på nåt häftigt. Gör om mig själv till en filmkaraktär när jag lagar mat i min ensamhet, som om det ens var lite friskt.
Men ingen annan verkar ju veta heller, bara titta på oss som vi gör. Vilsna kor allihop. Tömda på mjölk och hopp. Ensamt famlande genom fula dagar, klättrar på berg för att känna spänning. Är otrogna och tävlar om vem som kan bygga högst torn, eller om vem som kan springa 4.2 mil snabbast. Fast inte som barn, nä, vi tar bort allt det roliga och gör om det till tävling, dopar sönder våra kroppar för att "bli bäst".
Kul liv, bra mänsklighet.
Och alla spirituella böcker med sina lockande lovord. Du är vad du söker! Lyckan finns inom dig! Egot finns inte, det är bara som du tror! Du är ett med nuet och universum är bara en dröm! Du är bortom båda men samtidigt alltihop! Det gäller bara att inse det, men det kommer du inte göra förrän du är redo. Lyckan finns här, här och nu! Framtiden och baktiden är bara en illusion! Allt är nuet!
Som om det hjälper. Och så springer man lite runt sjön, skäms över sin taniga kropp. Står och spänner sig i spegeln och önskar att man (jag) var mer muskulös. Äter god mat men fastnar i sig själv för att man inte kan bestämma om man ska ha ketchup eller inte. Sen komma på att det inte spelar någon roll imorgon ändå, och sen bli ledsen och uppgiven. Som en bortglömd nedsågad trädstam mitt ute i ingenstans.
Du borde kanske gå i terapi Vincent! Min kusins kompis läste en gång på internet om en som åt antidepp, och denna nån sa att det var som att få livet tillbaka! Vilket liv? Och vadå tillbaka? Och vadå få?
Det finns intelligens i din utmattning! Den är ett tecken, en ledtråd, en vädjan om en ny riktning i ditt liv! Håll käften jag vill inte höra mer, jag vill inte ha dina positiva ord. Jag vill inte ha dina lösningar och tillgjorda kort. Ge mig något riktigt.
Något riktigt. Ge mig mitt liv. Ge mig ditt liv for all I care. Bara ge mig nåt. Det här är inte kul längre. Varje dag är som en övermogen banan som man äter bara för att man inte har något annat att äta. Jag kanske är trött på övermogna bananer, jag kanske vill dricka juice eller äta fil. Jag kanske vill åka till Amerika. Jag kanske vill bli ett cirkusfreak och skeppas runt som ingenting. Jag kanske vill nåt annat än det här.
Finns det ingen som vet?
