vadvillvincent.blogg.se

21 mars 2017, 22:10.

 

 

 

 

Idag har jag fått tillbaka mitt utlånade skrivbord och det står i mitten av mitt rum precis som när jag flyttade hit. Och vi åt pizza därpå och pratade och det var sol och fint, precis som när jag flyttade hit. Och nu är skrivbordet tillbaka och jag ska snart flytta tillbaka hem dit jag en gång kom ifrån.

 

Och jag kommer sakna rummet och dom fyra vita väggarna och byrån som jag har. Jag kommer sakna det här hörnet där jag skrivit hundra texter och läst hundratals sidor och lyssnat på alltför många låtar. Hörnet som jag aldrig kommer få sitta i eller se igen.

 

Och världen är en avskärmad kobra och fjädertunga brevlådor skriker i trappuppgångens kalkvita glömska. Jag går över gräsmattorna och sitter på bänkarna och går till biblioteket och stan som hela tiden känts ny och främmande blir sentimental och vemodig och snart ska jag åka härifrån. Och jag lever mitt liv som vanligt precis som jag gjort det senaste året men allting får ett annat djup och jag stannar till och tar ett par andetag bara för att få stanna här lite längre än jag egentligen kan.

 

Och våren är på väg och blommorna spirar upp och jag sätter mig på huk medan tvätten tumlar runt i tvättmaskinen och tittar på blommorna där i gräset och tar på dom och undrar om dom kan höra mig eller förstå mig eller kanske i alla fall känna mig eller känna igen mig. Och dom är vita och skiner och jag krystar ihop ögonen tills allt blir svart för att skärpa min syn och öppna mitt hjärta.

 

Och jag klappar växten i fönstret och räknar bladkronorna och kommer till femton efter att ha räknat dom fem gånger bara för att vara säker. Och jag gnuggar mot bladen och letar efter doften och sen pussar jag på dom och det ilar i min kropp som om jag vore kär och det är min första egna växt och jag ska ta med mig den så länge jag bara orkar och kan.

 

Och mörkret är en bortglömd gåta och bokstäverna svimmar och ramlar och blir till sagolikt nonsens och dikterna på biblioteket är alldeles för mycket dikt alldeles för mycket poesi och alldeles för lite liv. Dom säger mig ingenting och jag tänker att det är min bok som borde stå där och skrika folk i ögonen och skaka i väggarna.

 

Men några är bra och jag ler och läser och känner igen mig och det är enkelt och fint och jag minns alla gånger jag gått dit och skummat igenom den nykomna poesin och suttit på stolen där borta som går att snurra på och som sitter fastskruvad i marken för folk går inte att lita på inte ens när det kommer till stolar.

 

Och vattenflaskan är ett tumlande hav i lösa plastbitar som fastnar i halsen som ord som fastnat på marken när jag försökt ropa efter dig på tomma gator. Och det här är min meningslösa poesi ty fruktan är ett arv vi aldrig kommer glömma en skuld vi aldrig kommer betala och pelarna står höga och kalla och ljuger om människorna och deras fula ansikten.

 

Och jag är ett nygammmalt träd som blixten kluvit på mitten och i drömmen skriver jag kontrakt med någon som jag älskar och hon pussar mig och jag vilar mot hennes hals och när jag vaknar är himlen vardagligt blå och pålägget smakar som vanligt och kläderna passar för bra och grässtråna sträcker sig mot solen och hoppas förgäves att dom ska hinna nå solen innan vintern kommer tillbaka.

 

Naturens egen Ikaroslängtan bland gamla kärringar som liknar sina hundar här i den gamla hamnstaden där Kockums blivit teori och fiskebodarna lever på kommunalbidrag och allt det gamla och fina bevaras i livlösa skal och det är räkor utan skal för nånting per kilo. Och jag är en hemlös vandrare med oömsat skinn och fåglarna sjunger när jag öppnar mitt fönster och natten var varm och konstig och drömmen talade om saker jag aldrig vill berätta. 

 

Här i Malmö där lyftkranarna vilar som halvhårda vinballar över det söndriga industrikomplexet fullt av grått och rött och rost och vindpinade hipsters som äter dyr och onyttig mat med finurliga logotyper. Här i Malmö där det finns fler fjällrävenväskor än människor och där second hand är det dyraste man kan ha i en fientlig stad som varken är stor eller liten som en tvivelaktig tillvaro som en velande skitunge utan mål. 

 

Och vi andas ihop och jag närmar mig din mun och du luktar hallon och cigarettrök och vi flyter ihop och tiden stannar och hjärtat pumpar och drar ihop sig i skräck och kärlek och händerna famlar i tystnad och öppnar upp och stoppar in och knäpper upp och trycker ner och döden och slutet står tålmodigt i hörnet och väntar på sin chans att slå in sina sprickor i våra unga kroppar och månen rusar mot marken som en galen alkis förälskad i sanning.

 

Det här är min meningslösa poesi det här är mitt Malmö. Och vid stranden springer hundar och människor går och jag har knipit ihop mitt hjärta så hårt att ingen kan förstå vad det är som rör sig där inne. Jag är ett sovande havsmonster på botten av havet på havet under bron där nykära hänger hänglås och slutgjorda slänger sig neråt och hemåt med brev i fickan som klingar förlåt.

 

Och det finns inget att säga när allt är så nära allt så långt ifrån och Lagerkvist säger att allt är givet människan som lån och du ringer mig på din telefon och säger att dom tog ifrån dig allt när du var för liten för att gå. Och lampan bredvid växten och stenen bredvid graven med årtal och blommor och namn och yrke för evigt inristade i hundra år tills alla som känt dig levt ut sina mänskliga lån.

 

idag var du

långt härifrån

alldeles alldeles

för långt

härifrån

 

 

These are the days av Jeff Foster