vadvillvincent.blogg.se

14 mars 2017.

 

 

 

Mörka nätter här på Maribogatan 1b. Apelsinjuicen har gått ut men jag dricker den ändå. Allting går så fort och blomman i mitt fönster har blivit större men tappat sina blommor. Lite som jag.

 

Mitt hjärta har sovit sig igenom många avstängda år och jag vet inte vad jag minns och inte. Minns stunder i parker på parkbänkar med nån tjej och nåt telefonsamtal med en vän. Gräset mot mina smutsiga händer när jag försöker hjula och mitt glada leende i sensommarens varma sol.

 

Och hemma i Växjö sover jag ut tre gånger om dagen i rummet där jag en gång försökte bli vuxen. Äter frallorna och sylten som mamma köpt åt mig, går ut på balkongen i en halv minut och andas in den tidiga vårluften för att känna att jag gjort nåt med dagen.

 

Det tar slut här nu. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte låtsas mer, jag vill bara hem och vila. Jag bryr mig inte om att bli nåt, jag vill bara vara mig själv. Jag har alltid bara velat vara mig själv. Jag bryr mig inte om meningslösa siffror på mobilen. Pengar, räkningar. Bryr mig inte om att bli vältränad eller försöka läsa svåra böcker fast jag egentligen inte vill.

 

Det är inte kul längre. Jag vill bara hem och vila. Jag vill bara vara mig själv. Jag har varit trött i så många år men kämpat på ändå, med alla meningslösa begär och upptåg. Trott att det ska lösa mig, göra mig hel. Så länge att jag för längesen glömt bort vad det är jag försöker lösa, vad det är jag väntar på. Nåt, bara nåt. Den vaga bilden av uppfyllelse som vi alla blir matade med sen första klass.

 

Alltid nästa grej, nästa nivå. Alla meningslösa papper med meningslösa betyg och omdömen. Efter alla år sitter jag fortfarande här och undrar varför alla mina högprestationer inte fått mig att känna mig tillräcklig. För det finns ju alltid nåt mer att göra, nåt mer att skapa, förändra. Ändra kosten eller tjäna mer pengar eller skaffa nån flickvän eller om man nu har flickvän försöka få det att funka, få det att se ut som på filmerna. 

 

Men jag orkar inte mer, det är inte kul längre. Jag vill bara hem och vila. Jag har varit trött så länge jag kan minnas men kämpat på ändå. För att jag trodde att det skulle bli bra, eller bättre, eller nåt. Vad det nu är vi alla kämpar och längtar efter. Men jag kan inte kämpa mig ur min trötthet, jag kan inte prestera mig ur min känsla av otillräcklighet. Jag kan inte jaga efter mer när mer aldrig har räckt ändå.

 

Allt det som jag fick lära mig var viktigt blir mer och mer meningslöst. Och allt det som ingen egentligen pratade om i skolan känns mer och mer viktigt. Så jag orkar inte mer, för jag är trött, och nu vill jag bara hem och vila. Jag vill inte ha några fler prov, inga anställningsintervjuer. Ingen köttmarknad, ingen lust, har ingen lust till det.

 

Jag vill bara vända mig inåt och ta hand om det som finns där. Det är mina prov, mina betyg, min lön och mitt arbete. Det är det svåraste jag gjort. Det mest utmanande skrämmande och krävande jag nånsin varit med om. Också det roligaste, och finaste, och mest ångestfyllda. Att ta hand om mig själv, att pröva mig själv, att arbeta med mig själv.

 

Hela mitt liv har jag fått höra hur duktig jag är. Att jag är så duktig i skolan, har så lätt för allt. Så duktig på fotboll och hockey och alla andra tusen idrotter. Kanske är jag det, kanske var jag det. Höga betyg, många mål. Men det är ingenting i jämförelse. Och av någon anledning kunde jag aldrig riktigt få mig själv att funka. Och så brast jag och med det brast allt det andra. 

 

Vad är det för mening med att vara en ihålig människa med höga betyg. Vad ska jag med pengar till om maten inte har någon smak, om jag inte får vara mig själv. Varför ska jag resa till andra sidan jorden och titta på nån gammal byggnad när hjärtat i mitt bröst hela tiden finns där och längtar efter nåt helt annat.

 

Kanske hade jag kunnat bli bra på fotboll, kanske hade jag kunnat få högsta betyg i allt och skaffat både kandidat och master. Men jag vill inte, det är inte kul. Jag vill ju bara vara mig själv. Jag vill ju bara ta hand om mig själv. För allt det andra gör mig bara utmattad och trött.

 

Och jag vill inte längre. Jag vill bara hem och vila. Jag vill bara komma hem igen. För det går inte annars. Hela världen blir tom och meningslös om mitt hjärta bankar nej. Om inte jag är där. Den jag är. Om den jag är inte får vara med vill jag inte ha nåt ändå. Jag vill inte ha nåt annat, jag har redan testat allt som finns. Flyktiga nöjen, undanflykter och höjder. 

 

Men bara tomt ändå. Tomt och trött. Så nu vill jag bara hem och vila. För det är mina prov och min karriär. Det svåraste jag nånsin gjort. För jag vet verkligen inte hur man gör. Ändå har jag tränat på det varenda sekund i hela mitt liv. Försökt vara en hel människa. Försökt hitta mig själv. Men jag kommer aldrig hitta mig själv där ute bland världens galna skrik ändå. Bland hetsiga bilar och konstiga ideal.

 

Det här är mitt arbete nu. Det är oändligt mycket svårare än allt jag nånsin gjort. Jag kan vänta till sista stund med att skriva hemtentan och ändå vara bäst i klassen. Och när jag var liten var jag bäst på allt på gympan. Jag vet inte varför. Men när det kommer till det här kan jag inte bara knäppa med fingrarna och vara klar. Jag kan inte hafsa igenom det här i sista stund och få MVG och tro att det ska räcka.

 

För det går inte ljuga när det kommer till hjärtat. Det går bara inte. Så nu vill jag bara hem och vila. Jag vill göra det riktiga arbetet, det som faktiskt räknas. Och det spelar inte längre någon roll vad nån annan säger om mitt liv, för det finns ingen annan som verkligen känner mig. Det är bara jag här nu, i min underbara ensamhet. Ensam på två skakiga ben utkastad i ett oändligt äventyr.

 

Inga riktlinjer, inget facit. Bara jag och mig själv och det sjuka äventyret i att vara en människa. 

 

Äntligen något som är på riktigt.

 

Äntligen något som känns.

 

Äntligen något som är värt min tid.

 

"Du skulle kunna bli vad som helst, Vincent."

 

I så fall väljer jag att bli mig själv.