vadvillvincent.blogg.se

7 mars 2017, 23:45.

 

 

 

 

 

jag drar fingrarna över

mina revben

känner hur dom

går in i varann

och hur dom rör sig

där under

och tänker på

hur konstigt det är

att jag levt ett helt liv

med den här kroppen

utan att veta hur

många revben jag har

 

så konstigt att det

mest intima av allt

går mig förbi

och hur känns det

egentligen att ha

händer?

 

om jag blundar

och sträcker ut dom

kan jag känna dom

utan att röra på dom

eller vid dom

med varandra

på nåt annat

 

och visst kan jag det

det surrar i dom

som ett ljusblått

myrornas krig

 

och när jag står där

i duschen

och huvudet snurrar till

ser jag plötsligt

min kropp som om

jag aldrig sett den förut

 

så stor den är

och slank

lite böjd och

muskulös

 

så stor jag har

blivit

tänker det inre barnet

mitt inre barn

kanske jag

 

när blev jag så

här stor?

hur gick det 

egentligen till

och vad hände med

allt det andra

 

och hukad där

i badkaret

med det varma vattnet

rullandes över ryggen

känner jag lukten av

badrum och den

får mig att tänka på

badrummet i källaren

i vårt gamla hus

 

när jag och syrran 

badade i timmar

och föräldrarna

tjatade om att

nu får ni faktiskt 

gå upp

 

och vi gick upp

med våra mormorsfingrar

eller vad vi nu kallade dom

skrynkliga som 

ruttna äpplen

lyckliga som små barn

och handdukarna var

köpta på stranden

så vackra i blänkande blått

kring det matta svarta

och dom räckte

ända ner till fötterna

så stora var dom

så små var vi

 

men nu är jag stor

eller i alla fall

större

och handduken räcker knappt 

över halva kroppen

och jag torkar mitt hår

våldsamt och mjukt

precis som jag alltid gjort

borrar in näsan

i det fnasiga tyget och

famlar tillbaka

till tiden som då

var nu

men som nu

var längesen

 

och det har varit en

intensiv dag idag

och jag 

jag 

kan knappt prata

eller skriva om

det som händer i mig

och kanske vill jag

inte det heller

 

men det finns där ändå

i mig

som ett ljudlöst 

fritt fall

som flimrande bilder

i ett snabbspolat liv

som fångtagna ögon

av dagar som

går förbi

 

och det känns ibland

som jag alltid säger

och skriver samma sak

men jag är så förälskad

och förundrad över

allt det här som

svävar i mig

den fragmenterade solen

över mina halvstängda ögon

när jag 17 år gammal

rusar fram i en buss 

påväg till nåt ställe

som jag nu inte minns

 

och det känns som jag

sakta värker mig in

till nån slags bortglömd

sanning

som jag inte riktigt

vågar prata om

 

jag står här nu

vid alltings bråddjup

vid tillvarons spets

med fullvuxna kläder och

slipade skor

 

när blev jag

så här 

stor

 

 

ps. Tack till alla som säger att jag skriver fint och bra, och allt annat. Och tack till alla som läser utan att säga något alls. Det här är bland det bästa jag vet och jag är lyckligt lottad som får dela det med er.

 

(A Yogi of Broken Dreams av Jeff Foster.)