vadvillvincent.blogg.se

17 mars 2017, 01:16.

 

 

Torgny Lindgren har dött. Och jag har precis fyllt år men det kommer jag först på när jag skriver datumet där uppe.

 

Så jag läser den obligatoriska summeringen av hans liv och verk på DN, tittar på fina bilder av en man med skägg och pipa. En riktig författare, känns det som.

 

Jag har inte läst nåt av mannen men jag såg honom en gång på bokmässan i Göteborg. Han och Marcus Birro höll tal samtidigt och jag valde att lyssna på Marcus Birro. Birro skämtade lite om hur glad han var över att folk kom dit och lyssnade på honom trots att Torgny Lindgren satt några meter bort och pratade om sin nya bok. Sa att Torgny ju var en riktig författare, till skillnad från honom.

 

Men jag vet inte varför jag pratar om det egentligen. Jag blir lite avundsjuk och tänker att jag önskar att jag vore lite mer som honom, Torgny alltså. En renodlad författare och poet som röker pipa och bor ute i skogen och skriver mustiga böcker om pölsa. Men sen tänker jag på nåt som jag fick höra för många många år sen på en blogg som hade ett annat namn. "Du tror att du ska bli som Henrik Berggren och Kurt Cobain men det kommer du aldrig bli, du måste va dig själv". Ungefär.

 

Hon har nog rätt i det. Du hade rätt i det. 

 

Men vem fan är det då? Kan jag ju undra. Så här 26 år gammal med min trefärgade pasta och ärter och broccoli i basilikasmakande sås med ketchup på toppen. 

 

Känns alltid lite olustigt att få uppmärksamhet. Jag minns när jag tog studenten och inte ville ha nån studentmottagning men hade det ändå för att jag inte var tillräckligt gammal för att bestämma allt själv. Jag drack carlsberg sort guld och sprang runt i styltiga kostymbyxor och det var så många människor där bland björkrisen. Som hade kommit bara för mig.

 

Så konstigt, människor som jag alla kände eller i alla fall var bekant med, men det kändes konstigt att dom var där. För mig. För att jag gått ut skolan som jag inte ens tyckte om. Som jag hatade. Grattis på studenten Vincent har får du lite svartvita tavlor och nån konstig grej i glas och lite whiskeyglas. 

 

Jag minns bilden som togs på mig när jag sitter i en röd stol med vitskjorta och finbyxor och har en svartgul mobil i handen och ser deprimerad ut. Jag tyckte om den bilden för jag var inte medveten om att den togs. Mitt ansikte var utslätat och ärligt. Det såg ut som jag. Och jag la upp den på facebook sen men jag fick bara två likes, vilket inte är så lite som det låter för på den tiden fick man mindre likes, men det var ändå rätt få.

 

Deppighet kanske inte säljer, men ärlighet borde göra det. 

 

Och den här texten är en sån där text som inte är så rymlig och mjuk och varm och självklar som andra texter. Den är mer spretig och ingrodd i egot eller nåt sånt. Men jag läste en intervju med Ernst Billgren idag, på toaletten, och han sa att han sparat ett brev från Anna Lindh som han tänkt svara på men aldrig hann, för att hon blev mördad. Och det lärde honom att inte vänta med saker.

 

Så jag är 26 år och idag skriver jag så här och jag har inte längre tid att oroa mig för hur jag ska uppfattas eller vad folk ska tycka om mig. Jag är 26 år och Torgny blev 78 år sen dog han och det är slöseri med liv att hålla igen med hjärtats bokstäver av rädsla för vad andra ska tycka.

 

Studenten ja, konstigt. 2010 var det, många år sen. Jag var deprimerad och utbränd och hade ett krossat hjärta och obefintliga drömmar om framtiden. Jag hade precis börjat dricka öl och snusa och äntligen slutat med hockeyn. Hockeyn som jag började hata ungefär fyra år innan jag slutade. Tio träningar i veckan om inte mer, morgon och kväll och heldagar både lördag och söndag. Inte tid till nåt annat.

 

Med människor som jag i allmänhet inte tyckte så mycket om. I en miljö som jag hatade, som var alldeles för hård och maskulin och penalistisk. Homofobisk och rasistisk, kamratuppfostran och skit. Sömnlös och utmärglad sprang jag mil efter mil och gjorde frivändningar och bänkpress och tränade och sprang och slet ut mig själv. Vaknade klockan 6 med ett spjut i magen och tvingade mig upp i mörkret för att spendera hela dagar med nåt som för längesen slutat vara kul.

 

Och sen hem för att göra skolarbeten som jag fick ont i magen av. Fast i en utmattande snurrande meningslös verklighet av prestationsångest och fysisk utmattning. Tankarna och känslorna knöt sig i mig tills jag knappt kunde prata längre. Och jag satt uppe långt in på natten bara för att få ha lite tyst, bara för att få skapa mig en egen värld med längtande musik och vackra ord som ingen fick läsa.

 

Och dom skrattade åt mig bakom min rygg, gjorde sig lustiga över mig. För att jag brann och sprack och citerade sorgsna dikter på facebook. Extrainsatta möten med lärare och klassföreståndare och tränare och rektorer och skolsköterskor och psykologer. Men jag hade slutat bry mig för längesen, jag bara satt där med mitt gråa ansikte och tittade på alla oroliga ansikten och deras meningslösa ord medan flaggorna vajade i bakgrunden.

 

Jag var ett inglasat ljus som brann för sig själv och jag hade trasiga jeans och lyssnade på Broder Daniel och bar långa vida flanellskjortor och kände mig som Kurt Cobain och Henrik Berggren. Jag hatade skolan och hade över 50% frånvaro och sov knappt men gick ändå ut med bra betyg.

 

Studenten ja, gymnasiet. Längesen, märkliga tider. Och det är därför jag mest bara sitter på mitt rum nu för tiden och tar det lugnt. Det är därför jag alltid säger kanske när människor frågor om jag vill göra nåt i helgen. Jag har redan fyllt en hel livskvot och mer än så av inbokade tider och jobbiga måsten. Jag är fortfarande trött och nu vill jag bara kunna sova när jag vill.

 

Det är himmelriket för mig att kunna sitta här en natt som denna och inte känna att jag måste sova för att träningen börjar klockan 7. Sitta här och inte känna att jag borde plugga istället. Det är himmelriket. Den lilla värld som jag skapade där för många år sen i dom fåtal timmar jag hade över till mig själv har blivit större och större.

 

Den sträcker ut sig genom dygnets timmar och blir till en levande verklighet. Ett självskapat himmelrike, en self-maid man. Med mina låga arbetstimmar och oändliga powernaps. Med mina texter och min musik, mina dikter och den färgsprakande natthimlen som fortfarande efter alla dessa år fortsätter att hålla min hand utan att säga ett ord.

 

Så att jag ska förstå. Så att jag vet varför jag finns kvar här. Så att jag orkar, så det känns meningsfullt. Så att jag får vila nu, efter alla genombrända år. Efter alla cigaretter och droger och sömnlösa nätter. Efter alltför många dagar av knivhuggande mörker och ändlös ångest.

 

Jag har väntat ett helt liv på att få vara mig själv, och nu är jag 26 år gammal och jag tänker inte vänta en enda dag till. 

 

 -

 

Från "how is your heart?" av Charles Bukowski.