Öppet mörker.
27 mars 2017, 00:18.
Det känns konstigt och jag sitter vid havet och halvfryser och solen håller på att gå ner och himlen är orange och röd och lila och isigt blå och vattnet brinner under bryggan och allting är omöjligt blått. Och jag lyssnar på musiken från havet och är ihålig inuti och jag sitter där och tittar på världen och havet och himlen och vattnet och mina ben och undrar.
Undrar vem jag är och hur jag hamnade där. Här. I Malmö. Sitter nästan aldrig vid havet men idag gjorde jag det för jag blev trött på jobbet och ville komma långt bort. Konstigt med tiden i Malmö för det är som om den inte riktigt finns. Jag är bara ett tomt skal som skallrar av upprepande tankar. En massa ensamma stunder i parker och bland annat grönt, i nästan ett år.
Har jag bara gått runt och lyssnat på mina egna tankar, osynlig för alla andra. Som om min verklighet inte blivit bekräftad utifrån och därmed dömts obefintlig, av ingen. Absurt. Och i sömnen hör jag roliga skämt och jag undrar om det är jag som kommit på dom, men det är en annan historia.
Jag minns att jag förra gången det var varmt i Malmö, förra året alltså, gick över tallriken i parken och lyssnade på Robert Adams och skrattade. Men det var bara jag där som var med mig så ingen annan minns det eller vet om det och jag har aldrig pratat om det förrän nu så det har förblivit overkligt tills nu. Vad har jag gjort hela den här tiden?
Jag minns bara parkerna och lite umgänge. Allt känns som en fånig dröm och jag handlar alltid på Hemköp och alltid samma sak, som en pensionär eller kanske tråkmåns. Jag hatar mitt jobb och hatar att ha rosa cykelhjälm och vara stressad, men det tar vi en annan gång.
Jag satt vid havet idag och det liksom slog mig att jag bor i en stad som ligger vid havet, men jag har ju redan bott här ett år knappt och nu ska jag snart bort. Varför har jag inte varit mer vid havet? Varför har jag bara varit i parkerna? Varför springer jag alltid samma runda? Varför känns allting så främmande? Varför får jag inte plats i den här stan?
Så jag satt där vid havet idag och allting ställdes på sin spets och jag tröttnade på mina tankar och himlen var ful och människorna grå och inte ens havet ville ha mig och fåglarna flög bort från mig och solen rodnade och jag vände mig om i skam.
Inte ens havet ville ha mig. Vad är det här för jävla stad. Vad är det för jävla hav och varför är det aldrig tillräckligt vackert?
Jag satt där på stranden och blev av med mig själv och alla mina drömmar och om orderalarmet hade gått hade jag antagligen slängt mobilen i sjön, havet. Så trött var jag på mina tankar. På havet och på alla färger med sin uråldriga tristess.
Inte ens havet ville ha mig och jag ville inte ens ha havet, det gör mig detsamma, vad ska jag med havet till. Det bara ligger ju där och latar sig som ett ruttet blåmärke och dreglar mot stränderna med sitt nedsmutsade pissvatten.
Jag var skör idag och först blev jag högmodig men när kollegan började prata med mig sjönk jag ihop och orden försvann och jag försökte småprata men hon hörde inte vad jag sa och jag satt bara kvar och stirrade rakt fram och hoppades att dom andra på restaurangen inte uppfattat mitt tafatta försök att vara normal.
Alkisar och suputer hela bunten som sitter och tittar på fotboll en söndagskväll på kvarterspizzerian och dricker öl och snusar och gaggar med sina gula tänder.
Dom verkar ha det fint jag önskar jag vore som dom.
Sorgens ögon fastklistrade mot den enarmade banditens färgglada spelskärm.
Jag måste härifrån.
Jag var högmodig i huvudet för hon kändes blygare än mig och jag fick hybris och tänkte att hon säkert tycker jag är snygg och blir nervös av det men sen började hon prata och jag föll samman och skämdes och orden var sänkta skepp och hybris blev till skam och sveda och värk och hon gick därifrån och jag sa yes see you around maybe later bye bye.
Och allra oftast är jag nog bara arg och bitter för att det känns lättare än att vara rädd och nervös, typ jävla hipsters med sina fula jävla fjällrävenväskor och sina mossiga secondhand-kläder och sina fula skratt och vänsterliberala åsikter, låtsasfattiga fejkveganer som stjäl alla sina åsikter och skämt från Liv Strömquist. Säger jag, fast jag kanske mest bara önskar att dom skulle komma fram till mig och säga "hej vilken fin manchesterskjorta du har vill du inte umgås med oss?".
Självinsikt är egots värste vän.
Jag satt ensam på gräset och sen la jag mig ner och sen tittade jag på en pappa som spelade fotboll med sin dotter men sen slog det mig att man kanske inte får titta på barn som leker om man är man och sitter ensam i parken så jag tittade på himlen och träden istället och sen la jag mig ner och blundade.
Blundade mig bort och fokuserade på min andning och räknade med och tänkte att när jag öppnar ögonen igen hoppas jag att världen är sådär glänsande och intensivt närvarande och att händerna känns mjuka och gräset är brinnande grönt och ungefär så blev det också.
När jag öppnade mina ögon igen, i vårsolen där jag satt ensam på gräset med fågelbajs på ryggen. Det var en rätt fin dag allt som allt men allt jag kunde tänka på var att jag gjort allt det här tusen gånger om och varje gång har jag trott att det leder mig nånstans typ att jag så småningom ska belönas eller nåt. Som om min längtan ska uppfyllas om jag bara beter mig tillräckligt bra.
Men det händer ju typ inget så allt jag kunde tänka på var att jag redan gjort allt det här tusen gånger och jag vet precis hur det känns att ligga i solen och det är skönt men absolut inte uppfyllande eller tillfredsställande. Har redan suttit på gräset och smygtittat på rumpor i yogabyxor och drömt om kärlek och sex och jag har redan tittat på träden och gräset och följt andningen och pratat med gudar och lyssnat på musik och mediterat och stått på huvudet och ätit och svultit och haft sällskap och varit ensam.
Men det är ju för fan fortfarande bara samma gamla jävla sol som sitter där uppe och är vardagligt gul och typ värmer lite och så växer det lite sen dör allt och så går det runt och hipsterserna och föräldrarna och tjejerna och fåglarna bara kommer tillbaka till gräset varje gång det är sol som blåögda kossor och pratar som vanligt med sina fina flätor och mossiga kläder och stapplande blöjsteg och jag sitter där eller ligger där på gräset och tittar upp mot himlen och den är isande blå och träden nästan skriker av grönt men allt jag kan tänka på är att jag redan gjort allt det här förut.
Jag har redan gjort allt det här och jag funderar på att dricka en power king jag vet inte varför kanske bara för att det är trist att sova och ingenting händer. Aaah det smakar gott och det påminner mig om förr i tiden när jag lanade och livet var lan.
Och likadant är det med texter jag har ju skrivit oändligt många och det spelar ingen roll hur bra eller dåliga dom blir eller hur många människor som hör av sig hur många gånger och säger att jag är bäst i världen och att jag skriver så fantastiskt bra och att jag borde skriva en bok för det räcker ju inte ändå. Kul och allt precis som solen och gräset men sen sitter man ju här ändå precis som alla andra nätter och sen somnar man och vaknar och så måste man börja om igen och ta sig upp ur sängen och borsta tänderna och skit.
Vad är det jag väntar på? Jag vet inte ens längre. Cyklar runt som en vanställd idiot och livnär mig på grandiosa fantasier som aldrig kommer bli verklighet. Att jag står på scen och sjunger låtar inför människor som jag vill imponera på men varför drömmer jag om det. Till och med när jag spelar gitarr hemma i min ensamhet fantiserar jag om att jag spelar inför andra och att dom berörs av min oerhörda närvaro och känslostyrka.
Och så drömmer jag om boken och att bli uppmärksammad och att sitta på scen och bli intervjuad och säga en massa smart skit och låtsas som att jag har svaren på allt eller så är jag ödmjuk och kärleksfull men ändå med en känsla av att "kolla här sitter jag se på mig fyfan vad ödmjuk och kärleksfull jag är snälla skriv om mig och uppmärksamma mig".
Grandiosa fantasier som aldrig kommer bli verklighet, medan jag cyklar runt som ett rosa monster i en stad där ingen känner mig och slösar bort mitt liv på att drömma om små stunder som aldrig kommer komma och om dom ändå kommer aldrig kommer göra mig uppfylld eller lycklig mer än ytterst ytterst tillfälligt. Jag är förhäxad av en sjuk kapitalistisk värld och jag tror att filmscenarion ska göra mig fri och alla ska ställa sig upp och applådera mig och äntligen ska jag få upprättelse och visa dom jävlarna.
Men sanningen är ju att jag bara cyklar runt i mörkret över asfalt och förtrollas över mina egna tankar medan resten av världen fullkomligt skiter i mig för dom är ju upptagna med sina egna liv. Det är väl ingen som bryr sig om vafan jag gör med mitt liv det är ju en förbipasserande tanke och känsla som mest.
Jaha vad gör du nu Vincent nä jag bor i Malmö och jobbar som cykelbud aha okej, tänker dom, men sen är det ju "undra vad jag ska äta till middag" eller "ska jag ut och springa eller inte?". Och jag är lika bortglömd för dig som du är för mig och så går vi åt olika håll och förtrollas var och en för sig av våra grandiosa fantasier som aldrig kommer bli verklighet.
Så tänkte jag när jag satt där vid havet. På hur mycket meningslös skit jag går runt och tänker på och fantiserar om medan livet bara rullar förbi som vågorna på havet. Undrar vafan jag håller på med egentligen. Alltså på riktigt, vafan håller jag på med egentligen.
Som om hela mitt liv bara är en jävla lektion eller övning och allting jag gör även om det är i min ensamhet bara är träning för den uppvisning som det sociala utbytet är. En barnslig och desperat längtan om att bli bekräftad utifrån. Men varför? Det är väl ingen som bryr sig speciellt mycket om att jag spelar gitarr, kanske nån, ibland, men sen går det ju över och solen går ner och jag har slösat bort 26 år på att försöka bli nåt.
Bli tillräckligt bra. Som om jag inte kan bekräfta min egen existens, inte kan bekräfta mitt eget värde. Jag är ju här, räcker inte det? Måste jag skriva om allt och få andra att säga nåt om det för att det ska räknas? När jag sitter vid havet tar jag en bild och skickar till en vän och nu skriver jag om det och allting måste bokföras och präntas ner och antecknas och bevaras så att det blir VERKLIGT så att det BETYDER NÅT och blir MENINGSFULLT.
Men varför kan jag inte bara sitta vid havet som människor har gjort i alla tusen år och bara sitta där och ta in mysteriet som en hemlig älskare i min urlakade famn?
Jag vet inte. Jag låtsas fortfarande att jag är med i Truman Show fast med Vincent. Ser mig själv utifrån som en alltför verklig dokusåpa. Här i min falska identitet. Mitt obefintliga ego, den stora illusionen.
Bara galna tankar och fastklamrande och drömmar.
Sitter där vid havet och allting är rött och kallt blått och fåglarna flyger iväg och jag blir tom och full och havet bara finns där och det går inte beskriva men jag hittar nåt slags hem där till slut.
Vid havet.
--
"SOON YOU WILL RISE LIKE A PHOENIX!
One of the most dangerous myths we have inherited from our superficial culture is that healing is always supposed to 'feel good'.
No. Sometimes our discomfort actually intensifies as darkness emerges into light, as unconscious material makes its way into present awareness, as our old illusions burn up in a fever of healing.
Perhaps our discomfort is not wrong, a mistake, or a sign that we have lost our healing path. Remember, the presence of pain today may actually indicate that our healing process is intensifying, not stalling; that we are actually more awake and sensitive than ever now, less numb, less willing to turn away, more in touch with our sacred vulnerability.
There is such a tendency in our culture to avoid discomfort of any kind, distract ourselves from it, label it as 'wrong' or 'negative' or even ‘unspiritual’, meditate or medicate it away. Much of our Western medicine is geared towards the removal of symptoms, the silencing of disruption, the numbing of chaos and the journey towards some socially acceptable 'normality'.
But sometimes, friends, we no longer have any interest in 'returning to normal'! The 'normal' was the problem, not the solution! The status quo needed to shift. It was unstable and false. Our old conception of reality was keeping us trapped and we needed to break free! Sometimes a deadening and soul-destroying 'normality' needs to shatter into chaos and crisis; our pain and sorrow, frustration, exhaustion, fear and doubts need to be felt more fully than ever before, and the heart needs to break open more completely.
So let the winds blow, let the tempests rage, let all that is false be purified, let all that is dead remain dead, let life explode where you are! You are only being invited now to a deeper healing, friend, even though it feels like you're getting 'worse', even though the heart is tender and raw, even though you cannot yet feel your tomorrows!
Soon you will rise like a phoenix!"
- Jeff Foster
