vadvillvincent.blogg.se

12 maj 2017, 22:57.

 

 

 

Jag bor hemma hos mamma nu och av någon anledning har det inte blivit att jag skrivit några texter. Jag har försökt ett par gånger men allting som kommit fram har känts för nära typ. Så då har det inte blivit något. Det kanske verkar konstigt när jag har haft den här bloggen i snart tre år och skrivit om så mycket, men så är det.

 

Men idag tänkte jag att jag kunde kosta på mig att vara lite obekväm.

 

Alla har vi ju saker som vi kämpar med, och alla har vi väl saker som vi skäms över att vi kämpar med. Och alla vet vi väl hur jobbigt det kan vara att behöva bära allt på egen hand.

 

Jag tror jag var 16 år när jag för första gången var så trött på livet att jag bara ville dö. Precis som Jeff Foster säger i filmen nedan ville jag ju egentligen inte dö, jag ville bara leva, men jag visste inte hur. Det kändes som om jag testat allt men inget funkade, och då kändes döden som en sista utväg.

 

Och jag vet att jag inte är ensam om att känna och tänka så ibland. Jag vet det för att jag har pratat med många som har uttryckt samma känsla, samma längtan. Samma smärta. Samma förvirring. Men ofta kanske man inte vågar prata om det för att det känns konstigt, eller fel, eller farligt. Och det är ju väldigt svårt att veta hur man ska reagera när någon man bryr sig om börjar prata om självmord. Man vill ju inte att människor man älskar ska dö. Man vill ju att dom ska må bra och känna sig glada, lyckliga.

 

Men om man nu har såna här känslor så försvinner ju inte dom bara för att man inte pratar om det. Och det är väldigt tungt att behöva bära allt själv. (Och det behöver ju inte bara handla om självmordstankar, det kan ju vara vad som helst som man går runt och bär på och inte vågar prata om.) Det blir dubbelt jobbigt, för man kämpar med något, men sen skäms man över att man kämpar med det och försöker gömma det. Och man låtsas, och sätter upp en fasad, och är rädd för vad människor skulle tycka om dom fick höra och se sanningen om en.

 

Så levde jag i många år. Så länge att jag själv till slut glömde bort hur jag egentligen mådde, hur det egentligen kändes. Tills det bara fanns en molande värk i mig som jag inte visste hur jag skulle ta mig an eller hantera. Vilket i slutändan bara ledde till ännu mer lidande.

 

Men ju mer jag öppnar upp mig och vågar prata om det som tynger mig, desto mer inser jag hur många människor det finns i mitt liv som bryr sig och vill hjälpa, som bara vill att jag ska må bra. Och framförallt inser jag vilken lättnad det är att få prata om det som är jobbigt, hur skönt och befriande det är att inte behöva låtsas hela tiden. Och hur mycket lättare det är för omvärlden att bemöta mig med kärlek och ge mig det stöd jag behöver, när dom inte längre behöver gissa och anta. 

 

Men det är en svår resa och det går ju inte på en dag. Jag låtsas fortfarande varje dag, jag är fortfarande rädd varje dag. För att visa mina känslor och tala från hjärtat. För det finns ju mycket att vara rädd för, vad ska människor tycka, tänk om ingen förstår, tänk om jag inte blir älskad. Och hur kommer det påverka mina framtida jobbmöjligheter om jag skriver om självmord på en blogg.

 

Jag vet inte, jag vet inte hur det funkar, jag är inte säker på det här. Men det känns rätt på nåt vis, att prata om det. För jag vet att det är många som längtar efter att prata om det. Och det här är mitt sätt att göra det.

 

Så, jag gjorde en liten kortfilm som handlar om just depression och dödslängtan, om att våga möta och älska sig själv och andra i dom mörkaste av stunder, och om kärleken som väntar där inne.

 

 

 

 

 

-

 

(Texten till Berggrens låt)

 

I guess you never noticed
But the world comes alive around you
You must not have seen
But the world is yours if you only want it

So tell me
What could have so hurt a heart?
Made the cruel mark
Left the sore scar
That made you think
No one would see you
No one could love you
Show me, what could have turned two eyes blind
Needlessly resign
A heartlessly unkind!
To make you forget
You got strength to believe
You got strength to be you

How could you miss it?
How can only you not know?
Only you not see?
You got something worth keeping
Something worth fighting for

Tell me
Who could have fooled you to feel
You had to pretend
To be someone else?
Don't you know
Belief in yourself
Is beautiful?
And show me
Why would you lie down to sleep?
What cut so deep
You dared not dream?
Did no one tell you?
Did no one say it?
Life's what you make it

And, you, you could be you
Go, and be you!
It's so easy to do

Lord, why? Why? Why?
Lord, why? Why? Why?
Lord, why? Why? Why?
Lord, why? Why? Why?
Lord, why? Why? Why?
Lord, why? Why? Why?
Lord, why? Why? Why?
Lord, why? Why? Why?